Människor drivna till tillvarons ytterligheter

Henrik Bromander skriver rakt och okonstlat – på gränsen till det klyschiga

Jack Hildén

helskärm

Produktiva författare möts ofta av viss skepsis. Den som ger ut mer än en bok vart tredje år ligger i farozonen för att bli Joyce Carol Oates-igt avfärdad – nog finns det guldkorn här och där, men mycket går att vaska bort. Henrik Bromander har konsekvent hållit en väldigt hög produktionstakt, dessutom inom flera genrer. Senaste romanen Skymningstid utkom 2021 och utspelades i högerextrema miljöer kopplade till Palmemordet. Därtill är Bromander serietecknare och dramatiker, och den aktuella Medborgarna är en återgång till novellerna, där han också är hemmastadd. Det är nästan provocerande att allt tycks göras med sådan lätthet, och att det dessutom går så bra.

Även om karaktärerna här försätts i vitt olika situationer går många övergripande teman att känna igen. Det är människor som längtar efter något, och som därför lätt sugs in i tillvarons ytterligheter. Internets träskmarker fungerar ofta som katalysator i dessa berättelser som alla utspelar sig i en mycket konkret samtid, där Greta Thunberg, Liv Strömquist eller instagramkontot ”Mansbebisar” kan användas som markörer. Henrik Bromander har ett ärende, detta ofta bespottade ord inom litteratur, för varje novell: klimataktivism, kvinnor som slår män, minkfarmarnas vara eller icke vara.

Berättandet är sedvanligt rakt och okonstlat. Om man vill vara lite elak, och det vill jag uppenbarligen, så faller det kanske inte inom ramen för ”stor litteratur”. Bromander balanserar ofta precis på gränsen till klyschor och det styltiga, och det finns en hel del språkliga skönhetsfläckar. När någon är på väg att kissa på sig låter det: ”Han kan riktigt känna hur urinen ligger och trycker precis vid mynningen, nära att spruta ut som en isländsk gejser.” En prasslande saccosäck är som att få en ”kram av en prostituerad”.

Det går att ana en något grabbig tendens att snöa in på detaljer, vars syfte främst verkar vara att visa att författaren gjort jobbet. En lönnmördare monterar ihop sitt vapen: ”Ur väskan plockar han upp det mattsvarta geväret, en Sako TRG-42 med kikarsikte från Zeiss. Geväret är laddat med ett kryssmagasin med fem patroner av typen Winchester Magnum.” Okej, if you say so. Å andra sidan finns många gyllene nuggets i detaljarbetet. Ett band kallas för SBO, vilket kan stå för både Svenskt Brutalt Oljud och Sture Bergwalls Orkester.

Det har helt enkelt lagts ner en oerhörd omsorg i det lilla, och i karaktärerna. Bromander har alltid kunnat psykologisera och analysera de drivkrafter som leder oss vilse. Berättarrösten är oupphörligt medryckande, vilket till stor del hänger ihop med det jag gnällde på ovan – gedigen research och, faktiskt, en väldigt bra fantasi. Att trycka ihop så många brokiga människor på 300 sidor kräver helt enkelt sin hantverkare. Novellen Snabba skor är något så ovanligt som flera noveller i en, där varje avsnitt visar olika perspektiv ur Malmös droghandel. De luttrade polisernas meningslösa jakt, säljarna och brukarna. I ett oupphörligt flöde av tillgång och efterfrågan.

Men mest drabbande är avslutande Baskiskt efterspel, som på ytan handlar om att ”terroristturista” i ETA:s fotspår i Baskien. I vidare bemärkelse om aktivismen som sökande. Ett sökande som kanske inte grundar sig i politisk förändring, kanske inte ens är relaterat till sakfrågan, utan givetvis till en inre längtan. Efter något som kan brännas. I den skärningspunkten trivs Bromander bra.