Hennes krigsbok gav Aleksijevitj inspiration
Sofia Fedortjenkos ”Folket i krig” är en riktig pärla som ger röst åt ryska soldater under första världskriget
Publicerad 2023-02-14
Den ryska författaren Sofia Fedortjenko (1880–1959) är en av Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs stora inspiratörer och tack vare förlaget Ersatz omsorg finns hon nu äntligen i svensk översättning.
Folket i krig: Anteckningar vid frontlinjen tillkom när Fedortjenko tjänstgjorde som sjuksköterska i ryska armén under första världskriget och började skriva ner vad de sårade soldaterna sa till varandra. Som Peter Englund skriver i ett initierat förord fångade hon deras ord i smyg, vilket ger boken en unik ärlighet. Till skillnad från Aleksijevitjs böcker finns här inga namn utskrivna, utan utsagorna är anonyma.
Det vi får är motsatsen till en förskönad bild av både kriget och de egna
jagen. Monologerna griper in i och avlöser varandra i ett polyfont flöde som jag läser med stort engagemang. Efter varje litet stycke vill jag stanna upp, reflektera, anteckna. Även om författarens avsky gentemot kriget och dess ideal är rättfram tillåts ändå en hög grad av motsägelser: visserligen tycker de flesta soldaterna att kriget är helvetet på jorden, en brutaliserande skitinrättning som tar fram allt det värsta i människan, men några hittar också meningen med livet i det enkla tagandet av order, i dödandet och i gemenskapen. Vridandet och vändandet gör verket rikt och tredimensionellt – kvaliteter som är viktiga i all litteratur, men i synnerhet i den dokumentära.
De korta monologfragmenten är konstfärdigt organiserade utifrån olika teman, varav jag tycker att kapitlet ”Hurdana officerarna var” är det mest intressanta. Här blir det synligt att de som tas till fronten nästan alltid är analfabetiska män från byarna, och hur de behandlas som slavar av sina officerare och högre befäl, som själva i jämförelse lever i grotesk lyx och överflöd. Men också den upprorsanda som detta förhållande skapar hos många soldater, och inte minst tar sig uttryck i roliga förolämpningar riktade uppåt inom de egna leden.
Också kapitlet ”Hur man talade om ’fienderna’” är spännande, dels för att ryssarnas syn på sig själva som råbarkade och tåliga ställs i kontrast till deras syn på framför allt tyskarna som civiliserade och sköra (även om detta förstås också nyanseras och ifrågasätts). Men framför allt blir det tydligt hur skiljelinjen mellan vän och fiende inte alls är skottsäker; här sker – på ett individuellt plan – flera fina och till och med hjälpsamma möten mellan de stridande parterna, innan de nästan yrvaket inser att visst ja, vi är ju fiender, och då mekaniskt plockar upp vapnen och börjar strida igen.
Litterärt funkar det bäst när Fedortjenko skriver en prosa som jag uppfattar ligger nära soldaternas muntliga tal, då blir det väldigt levande. Sämst funkar det när hon här och där inte kan avhålla sig från att skriva om materialet till flagrant konventionella dikter (med rim!), då dör litteraturen – allt jag ser är författarens konstruerande hand.
Kajsa Öberg Lindsten – även Svetlana Aleksijevitjs översättare – har som vanligt gjort ett formidabelt jobb, där något av det ryska språkets karaktär och själ förmår lysa igenom den svenska språkdräkten.
Folket i krig är en riktig liten pärla till bok som lyckas säga mycket både allmängiltigt och komplext om krig – läs den!
