Han fick skriva in i det sista, in i cancern
Otaliga röster hörs när Kjell Espmark postumt ger sig tillkänna i ny diktsamling
Publicerad 2023-02-13
Kjell Espmark gick bort i höstas vid hög ålder. Han tillhörde den gloriösa författargeneration som debuterade på 1950-talet. En handfull finns kvar – som Lennart Sjögren och Nils-Åke Hasselmark.
Espmarks insatser som poet, romanförfattare och litteraturvetare är bland de viktigaste i vår tid, och den närmast föregående. Han var med om att rädda Svenska akademien ur krisen för några år sedan.
Han blev färdig med vad han skulle göra i livet. Möjligen kan man sakna en utlovad bok om poeten Ragnar Thoursie, men det är bara en liten accent till bilden av en komplett konstnär och intellektuell. Han fick skriva in i det sista, in i cancern.
Hans stora tema var den litterära modernismen och alla de röster som talat genom den. Var han den siste modernisten i Sverige? Den står inte högt i kurs i en ganska historielös nutid. Ändå utvecklade den metoder och motiv som poeterna ständigt återanvänder utan att vara medvetna om det.
Kjell Espmark rörde sig, som de klassiska modernisterna, fritt genom tider mellan epoker och kulturer. Han byggde sitt eget stamträd alltifrån antiken fram till i dag. Han skapade en kör där han själv var en av de tusentals stämmorna.
Dessa otaliga röster klingar med när Kjell Espmark postumt ger sig tillkänna på bokmarknaden. En avrundning eller slutredovisning, hur man nu vill se på saken. En minnesteckning över Hjalmar Gullberg är på väg ut – Espmark bodde i Gullbergs våning på Djurgården.
Diktsamlingen Hemfärd till glömskan ger ett fint exempel på Espmarks ”Spätstil”, det skrivsätt som dominerat hans senare böcker. Den anknyter nära till de roll- och porträttdikter som han samlade i trilogin Vintergata för några år sen. Det förflutnas människor får röst i texterna. De talar om glömska och om befrielse, ofta i samma andetag. Kända konstnärer slår följe med gamla släktingar, för mig okända kineser, folk på väg ut ur eller kvar i tystnad och ofrihet. De gläntar på det förflutna, vill oss något. Som den dödssjuke Hjalmar Gullberg:
Gullberg är kvar i väggarna här,
en molande oro
som vet att förlamningen kommer tillbaka,
den här gången definitiv.
Vad hjälper glittret av liv över Saltsjön,
vad hjälper almarnas gröna skugga?
Det gäller att finna ett sista språk
där en vision som flammar till i skallen
ryms i en slinga
slingrande ur en stelnad mun.
En text som får plats i en utandning.
Jag anar hans finger – fjunen är mörka –
Tryckt mot ett ord i min text som ska bort.
Alla dessa röster ut historien som Espmark manar fram är egentligen hans medskapare. Och via honom börjar de också tala med och i läsaren.
