”Jag tror inte Engström mördade Olof Palme”

I Lena Anderssons nya roman skriver hon om vad hon tror hände när statsministern sköts

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lena Andersson var 15 år när Olof Palme mördades, och följde de tv-sända presskonferenserna. ”Man tyckte ju efter två veckor att det gått för lång tid utan att något hade hänt. Nu har det gått över 36 år …”
Lena Andersson var 15 år när Olof Palme mördades, och följde de tv-sända presskonferenserna. ”Man tyckte ju efter två veckor att det gått för lång tid utan att något hade hänt. Nu har det gått över 36 år …”

Somliga som har träffat Lena Andersson, 52, hävdar att hon är smått besatt av Palme-mordet.

Hennes nya roman ”Koryféerna” handlar om det mordet.

– Jag skulle inte säga besatt. Men jag har länge tyckt att det är intressant att prata om det om jag får möjlighet, det brukar jag till exempel gärna göra om jag är på middag, säger hon.

Dåvarande statsministern Olof Palme (S) sköts ihjäl klockan 23.21 fredagen 28 februari 1986 i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan mitt i Stockholm. En 15-årig Lena Andersson var då en lovande ung längdskidåkare.

– Jag ägnade mycket tid åt skidåkning då. Var i Östersund och skulle tävla dagen efter. Så vaknade vi då … och på den tiden var det ingen vana att sätta på morgon-tv. Vi kom ned i frukostmatsalen och jag såg löpsedlarna för lokaltidningarna. Någon av dem skrev att Palmes sista resa gick till Jämtland. Jag lade det på minnet, det var en lustighet att man hade en lokal vinkel på det.

Vem var Olof Palme för dig på den tiden?

– Jag kommer från en socialdemokratisk familj, fast inte partiansluten eller så, men de röstade så. Palme fanns ju ständigt i vårt vardagsrum eller vid köksbordet, eftersom han var i media så ofta, i radio eller tv.

– Jag följde ju presskonferenserna i tv efter mordet. Vi skrev uppsats om mordet i skolan. Man tyckte ju efter två veckor att det gått för lång tid utan att något hade hänt. Nu har det gått över 36 år …

Varför heter din bok ”Koryféerna”? En titel som många nog måste googla..?

– Eller slå upp i en ordbok. Alltså, ”Höjdare” hade den också kunnat heta. Men koryféer har en annan atmosfär. Jag ville ha det ordet. Det är fint. Det gör inget om folk får slå upp det.

Höjdare pekas ut

”Koryféerna” har undertiteln ”En konspirationsroman”. Lena Andersson håller med om att det nog kan vara svårt att skriva om boken utan att spoila handlingen. Så vi nöjer oss med att berätta om att just ett antal höjdare inom den svenska staten på den tiden pekas ut som inblandade.

– Boken är ingen thriller. Det är inte viktigt att peka ut en exakt gärningsman. I stora drag är bokens handling vad jag tror har hänt. Men boken handlar om andra saker också; synen på konspirationsteorier och hur vi förhåller oss till dem, journalistik, statsministerns syn på kalla kriget och mycket mer.

När jag berättar om att jag förgäves försökte övertala min dåvarande flickvän att gå på så kallad nattbio klockan 23.30 under mordnatten och i så fall skulle ha passerat mordplatsen ungefär när Palme sköts, säger Lena direkt:

– Vad var klockan exakt när ni skulle ha passerat? Det saknas något mer vittne, tänk om det funnits en till som sett någonting.

Vad tyckte du om Netflix-serien ”Den osannolika mördaren”, som ganska trovärdigt drev tesen att Stig Engström (1934-2000), den så kallade ”Skandiamannen”, var mördaren?

– Jag tror inte Stig Engström mördade Olof Palme. Robert Gustafssons gestaltning var inte av en som mördat statsministern utan av en som var rädd för att ha blivit oskyldigt anklagad. Men det var spännande med de här miljöerna som hade återskapats.

Bästsäljare

Lena Andersson har ett femtontal romaner och krönikesamlingar bakom sig.

Mest känd för den breda publiken är hon för bästsäljaren ”Egenmäktigt förfarande” (2012) och dess uppföljare ”Utan personligt ansvar” året efter. Huvudpersonen, poeten och essäisten Ester Nilsson, hade en kortvarig romans med konstnären Hugo Rask.

Ester blev en av den tidens mest omtalade romanpersoner. Nästan som att hon fanns på riktigt. Och Hugo Rask blev på samma sätt en slags symbol för ”kulturmannen”.

– Det hade jag verkligen inte väntat mig. När man sitter på sin kammare och sliter med texten har man tusen val, man har fullt sjå att få boken klar. Ibland råkar man väl korsa något spår som rör sig i samtiden.

– Jag förväntar mig sällan saker generellt. Jag väntar och ser, vet inte alls hur nya boken kommer att bli mottagen.

– När Kjell Espmark skrev ”Hatet” 1995, om en fiktiv statsminister, för övrigt en mycket bra bok, blev han väldigt förtalad, med grova påhopp av just partifolk. Då var mordet ganska färskt. Nu är det en annan tid.

Idéer krångligare

Ibland får man känslan av att det nästan finns två Lena Andersson. En som skriver lite krångligare artiklar på Svenska Dagbladets ledarsidor, en helt annan som skriver mer lättlästa romaner?

– Jag har hört det förut. Och det är nog två olika skikt av mig. En roman handlar oftast om människor. De måste vara begripliga, några man bryr sig om och som man känner att de är levande varelser. Romaner har också ett inslag av underhållning, njutning eller lust. De kan inte vara så krångliga som idéer kan vara.

När vi nu går in på slutspurten av valrörelsen får vi som vanligt läsa Lena Andersson på SvD:s ledarsida.

– Men politiken sköter de ordinarie skribenterna, jag håller mer på med frågor som är mer beständiga över tid. Valrörelsen fasar jag nästan för. Den tror jag kommer bli hård och obehaglig i tonen.

– Politiker är mer ute efter makt än av sanningssökande. Valet är mer en tävling än sanningslidelse, det passar inte mitt temperament riktigt. Jag röstar – men inte med något stort engagemang.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.