En storslagen natur – men inte stor litteratur
Dorthe Nors fingerar inspiration i ”En linje i världen”
Publicerad 2023-04-18
Underbart, tänkte jag när jag fick den danska författaren Dorthe Nors essäsamling ”En linje i världen. Ett år på Nordsjökusten” i min hand. Jag gillar nämligen karga, ödsliga platser och är väldigt förtjust i Nors korthuggna, liksom obevekliga, stil från novellsamlingar som ”Kantslag” och ”Karta över Kanada”. Jag föreställde mig Werner Herzogs film ”Encounters at the end of the world”. En perfekt legering av plats och röst.
Nors är dessutom uppvuxen i de centrala delarna av kustlinjen som löper från Skagen ända ner till Vadehavet och den holländska staden Den Helder. Här kan en käke flyta i land från historiska massgravar för de som dött drunkningsdöden. Havet har genom tiderna slukat gårdar och kyrkor och människor. Ett fyrtorn fick sättas på hjul och rullas inåt land.
Och här, vid de mellersta saltängarna, har man från familjens sommarstuga haft fri sikt över den kemiska fabriken Cheminova som orsakat giftskandaler genom åren. På sjuttiotalet när vinden var ”cheminovig” fick familjen packa väskorna och bege sig därifrån. De åt flundror med små underliga sår. Det här hade kunnat bli en skräcknovell i den argentinska författaren Samanta Schweblins anda, tänker jag.
Nors kör runt i sin pigga Toyota. Med kaffetermos och anteckningsblock gör hon nedslag i barndomens trakter, varje plats får ett eget kapitel. Själv rör jag mig ofta mellan Google maps och Wikipedia. Jag lär mig om det bördiga marsklandet i söder och geest i norr; det torrare och högre belägna landskap som uppstått genom sandavlagringar under istid. Jag googlar på sandrör och strandråg och de där flundrorna som kallas skrubbskäddor.
Ändå är det här en väldigt undervisande bok. Metaforrikt beskriver den det rika landskapet, den kryddar med kulturhistoriska händelser, med kollektiva och personliga anekdoter. Filosoferar över stigar på marken och stigar i minnet, över barndomens rotsystem och tidvattnets obändiga kraft. Allt som försvinner i Nordsjön. Allt som försvinner i en människas liv. Att resa är att minnas, står det. Eller krångligare: ”En plats är en dörr till ett arkiv över ögonblick som har undsluppit oss.” Det är inte WG Sebald. Det liknar en författare som fingerar inspiration.
Det blir märkligt enahanda: En oändlig mängd stormar, oändliga omskrivningar av sand och blåst, fåglarnas flykt och lätt exotifierade ortsbor som känner sin saltstänkta kustlinje utan och innan. De är stolta, men vet att böja sig för vinden.
Det finns ett stråk av käckhet i det pompösa. Något jäktat och slarvigt, långt ifrån hennes annars fint underdrivna, utmejslade prosa. Är det rentav ironi? Jag kan inte låta bli att tänka på bokens inledande rader om att hon fått i uppdrag att skriva den, att hon först tackade nej flera gånger för egentligen ville hon skriva en roman.
Det må ha varit en högst personlig resa i ett väldigt speciellt landskap, någon stor litteratur har det hursomhelst inte blivit.
