Extremt makabert och stundtals helt unikt

Faiaz Dowlatzais nya roman har dramaturgiska problem

Burcu Sahin

helskärm

Det känns som en evighet sedan människor samlades på centralstationer runt om i landet för att ta emot människor på flykt. De skulle tas emot med öppna armar och beviljas asyl. När löftet om uppehållstillstånd till unga ensamkommande afghanska flyktingar drogs tillbaka var det inte utan motstånd från de som drabbades av beslutet. Den politiska utvecklingen har varit ryslig och i avslagens skugga står självmord och missbruk.

Ett annat sätt att beskriva situationen skulle kunna vara: ”Knulla livet med dess oändliga sorg. Knulla Sverige med dess mörka vinter och dess ointressanta, kalla befolkning. Knulla Migrationsverket och skolan”, som Faiaz Dowlatzai skriver i sin senaste roman ”Gosale: Tre idioters äventyr”. Det är huvudpersonen Tawab som berättar om sina ”dåliga drömmar” som börjar med vind eller åska och slutar med skrik, skottlossning. Trots att han har anlänt till Sverige och kan uppfylla drömmar som ditintills verkat avlägsna, ger mötet mellan det nya landet och minnen av det gamla bara upphov till sömnlösa nätter.

Dowlatzai vann priset Ortens bästa penna som delades ut av föreningen Förenade förorter under pandemiåret 2020 och har tidigare gett ut två självbiografiska romaner som kretsar kring hans egna erfarenheter av flykt. I denna roman följer vi berättaren som barn i den lilla byn Balkh, där han lever i en jordbrukarfamilj som består av en äldre syster och bror med fru och barn, en död far och en mor som somnar på sin bönematta om nätterna, ”gift med Gud”, med en spade i ena handen och en Kalasjnikov i den andra medan hon arbetar i grönsakslandet om dagarna.

Tawab rör sig med sina två vänner Norak och Mamad genom byns landskap och de försöker tämja tristessen och fattigdomen genom att utforska varandras kroppar, stjäla nya sandaler från marknaden: ”En gång när jag var rastlös gick jag runt i trädgården, sparkade på träden och på blad och gräs. Kallade min hund för hora. Bajsade under äppelträdet utan att kasta jord på. Skrek åt mig själv och drog i mitt hår”.

Språket präglas inledningsvis av barnets nyfikna blick och oförståelse, ett inträde i en värld av tecken och mening: ”Skydda, nytt ord”. Men denna värld är också brutal, och språket kan inte skydda barnen som blir alltmer indragna i traktens våldsamma natur. Deras hunger blir sällan mättad medan opium, raseri och sexuellt våld tar allt större plats i deras liv.

Skörheten i hur alla slags gränser överskrids – moraliska, språkliga, kroppsliga (ja, besattheten vid exkrement och oförmågan att hålla sig) är stundtals helt unik, men också väldigt makaber. Det blir inte sällan överdrivet och konstruerat. I sin helhet framstår Gosale som en omogen roman med dramaturgiska problem. Den rymmer ett överflöd av livsviktiga anekdoter och öden som bråkar om att höras och ta plats, men lyckas tyvärr inte helt förvalta dem.