Läsvärt om helvetet med tvångsäktenskap

”Tålamod” håller inte litterärt men materialet är starkt så det räcker

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

Den här romanen är så hemsk och angelägen att man får för sig att den är bra skriven, vilket inte är fallet. Materialet är dock så starkt att det räcker långt. Tre kvinnor, bortgifta mot sin vilja, talar i första person. Hindou blir brutalt misshandlad av en yngre man som dricker och tar tramadol, Ramla blir andrahustru åt en gammal gubbe vars första fru gör allt för att få bort henne, och den tredje är gubbens första hustru själv, Safira, som blir utkonkurrerad efter tjugo års äktenskap. Männen har all makt, och det enda kvinnorna får höra när de ber om hjälp är ”ha tålamod”. Men kvinnorna har nu blivit otåliga.

Romanen är plågsam att läsa. Platsen är Kamerun, men det kunde lika gärna vara talibanernas Afghanistan. Patriarkatets makt är total och flickors roll är att lära sig lyda. Med våld tvingas de in i äktenskapet som tonåringar och med våld hålls de kvar. När man inte tror att det kan bli värre, så har det bara börjat. Om kvinnornas mödrar försöker hjälpa dem blir de också hotade med våld.

Allt äger dock rum i endast en dimension. Karaktärerna är för lika för att man ska kunna skilja på dem: omgivningen består av en kompakt massa av patriarkala normer, medan de tre kvinnorna på något magiskt sätt tycks helt opåverkade av dessa. Våldet som Hindou utsätts för kommer plötsligt och utan anledning och saknar både upptrappning och försoningsfas, och känslor beskrivs med meningar som ”Hon är bittrare än någonsin” och ”förtvivlad brister jag ut i tårar”.

Safiras berättelse är den intressantaste, dels för att den innebär ett perspektivbyte: hon har setts genom andrahustruns perspektiv och får nu tala själv. Dels för att Safira är den enda som har en egen personlighet. Hon stjäl från sin make och lägger alla pengar på olika marabouts som ska förstöra för maken och Ramla, så att han förskjuter henne. Hon lägger sand i deras säng och sprider rykten om Ramlas otrohet.

”Tålamod”, Djaïli Amadou Amals tredje roman och den första som översatts till svenska, nominerades till Goncourt-priset och vann första pris i en omröstning bland franska skolelever. Det kan jag verkligen förstå – prosan är rak och temat angeläget, berättelsen fungerar och slutet ger åtminstone hopp. Amal skriver in sig i en kedja av författare från Kamerun som tar upp kvinnans situation, likt Calixthe Beyala, och som dokument över en verklighet är hennes roman läsvärd.