Tóibín tippar Marias gloria på sned
Publicerad 2014-02-17
Föraktfull mot lärjungarna efter korsfästelsen i nya boken ”Marias testamente”
Det är varken Bibeln eller den där essän som Colm Tóibín skrivit om det katolska Irland som jag sträcker mig efter, när jag läst klart Marias testamente.
I stället är det Dostojevskijs källarmänniska jag vänder mig till för att hitta klangbotten i den här Mariagestalten.
Precis som källarmänniskan är Maria hos Tóibín den som inte tror, den som inte vill, eller kan, ingå i det upplysta sammanhang som omger henne. Snarare företräder hon ett besviket och genomskådande perspektiv från sidan.
Hon lever ensam i staden Efesos efter korsfästelsen. Hon undviker människor. Hon tar emot hjälp från lärjungarna, men förhåller sig föraktfullt till dem. De som söker upp henne möts av ett lågmält, liksom drygt motstånd snarare än det vittnesmål som ska bekräfta deras berättelse om att hennes son var världens frälsare och predikade guds ord.
Men Maria är inte troende. Hon är psykologiserande och ifrågasättande: ”Inga ord kommer att göra minsta skillnad för natthimlen. De kommer inte att lysa upp den eller göra den mindre främmande. Också dagen har sin likgiltighet inför allt som sägs.”
Hon är trött och i sorg. Men också arg. Framför allt är hon en medveten kvinna i patriarkatet. Bärandes på en stor antagonism mot män i allmänhet och fjäskiga lärjungar i synnerhet. Hon registrerar hela tiden vilken man som möter en kvinna som en jämlike och vilken som förutsätter att hon ska springa efter mat och passa upp.
I sorgen klarar hon inte av att uttala sonens namn, men granskar honom samtidigt som man i profetställning. Hur han ter sig ”nästan demonstrativt manlig” i uppmärksamhetens centrum.
Trots dop, konfirmation och lantlig småländsk uppväxt har jag svårt att avgöra hur subversiv en sån här skrift är på 2010-talet: Att så tydligt vara lojal med individen Jesu moder i en mansdominerad värld, religion och civilisation. Låta henne ha begär, känslor och tillkortakommanden som inte kan omfattas av ett helgon.
Det bör ju betyda något när det är rötterna till 2 000 års kulturhistoria som skrivs om. Den kristna världens servila och självutplånande modersideal utsätts genom Marias testamente för ett intelligent och manande ifrågasättande.
I viss katolsk kontext måste denna omgestaltning i alla fall te sig anmärkningsvärd, då denna Maria knappast framställs som intresserad av att leda mänskligheten i förbön.
Omstörtande eller ej. Det är inte mindre än en fantastisk liten pärla till roman. Helt i klass med Tóibíns förra bok på svenska, En lång vinter. Det är ingen dostojevskijsk feberskrift, utan en stram och samlad. Med Tóibíns Marias ord, när hon beskriver ett innerligt möte med sonen, en prosa likt ”rent källvatten som kom ur ensamhet eller sömn eller rent av tystnad och arbete”.
