Jag hör Sara Lidmans röst och stridsrop: Lev!
Hon lät vanliga människor höras – i år skulle hon fyllt 100 år
Jag träffade Sara Lidman vid några få tillfällen och den första gången glömmer jag aldrig. Jag hade på en konferens av något slag – det var i början av nittiotalet – hållit ett föredrag om amerikansk populärkultur och nämnt att Sylvester Stallones Rambofilmer ibland var populära hos vissa förtryckta befolkningar i Asien; de kunde identifiera sig med den där amerikanen som slogs mot övermakten.
Efteråt kom Sara Lidman störtande mot mig och tryckte upp mig mot en vägg, spärrade ögonen i mig och avkrävde mig ett svar på vad jag menat med detta! Då ska man veta att hon var liten och tunn och jag väl dubbelt så stor. Ändå var det jag som skakade. Men hon såg samtidigt skrattande ut i de intensiva ögonen.
Och det hände sig flera gånger på nittiotalet att jag steg in på Bonniers förlag på Sveavägen och mötte min förläggare i korridorerna – och han och de andra redaktörerna var då fortfarande liksom insvepta i Sara Lidman. Jag vet inte om hon precis hade varit där eller om de bara hade pratat med henne på telefon eller diskuterat hennes manus. Men det var en märklig känsla: Hennes lilla tunna kropp och gestalt fyllde plötsligt hela den litterära avdelningen på Bonniers, fast hon inte ens var där!
Kanske är det i slutändan Sara Lidmans språk som är hennes storhet: det bibliska, det folkliga, det dialektala, liksom, också det finstilt agitatoriska. Men för mig är det svårt att tänka det där språket utan hennes kroppsliga gestalt. Jag ser henne liksom alltid i stark västerbottnisk vårsol. Hon skildrade koloniseringen av Norrland och hon förnyade den svenska arbetarlitteraturen med besked.
Men Sara Lidman var också en verklig aktivist. Mot Vietnamkriget och mot apartheid, för den norrländska glesbygden, mot atomvapen och mot kärnkraften men alltid, alltid för den vanliga människan varhelst hon eller han visade sig.
Boken ”Gruva” kom i den stora vågen av rapportböcker, där social verklighet slets upp till allas åsyn. De svartvita fotografierna av arbetarna i underjorden lämnar ingen oberörd. Gruvarbetarna träder fram och berättar om sina liv och Sara Lidman nedtecknar utan att lägga sig i. Det är fantastisk läsning. Det är litteratur som – aktivitet. Politisk aktivitet.
I efterordet till pocketupplagan av ”Gruva”, som kom ett år senare, beklagar hon att förstaupplagan hade blivit så dyr att många inte haft råd att köpa den. Hon skriver också så här: ”Jag försökte ’porträttera’ arbetarna – för att det mera fullständigt skulle framgå vilka människor det är som betalar vilket pris för LKABs årliga vinst på 87 à 91 miljoner kronor. Men dels kändes det ogrannlaga och dels tyckte jag att deras egna skildringar blev mer låsta av mina tillägg. Alltså strök jag samtliga karaktäristiker utom i ett fall. Deras egna ord fick bära eller brista.”
Orden som bär eller brister. Människornas egna ord som bär eller brister. Den utsagan säger egentligen allt: Hennes böcker är både starka därför att de bär, men de är också sköra, därför att mänskorna i dem brister.
Jag läste nyligen om ”Tjärdalen”, debutromanen som kom på femtiotalet, för en hel kvinnoålder sedan. Jag tyckte den var starkare nu än då jag läste den som tonåring. Alla människor i byn Ecketräsk är komplexa. Den här idiotiska idén att fattiga människor skulle vara enklare, den vederläggs fullständigt. Och ibland tycker jag det är som att hon inte beskriver folk, hon låter dem sjungas fram med sina egna ord.
Och så är det. Många år efter sin död trycker Sara Lidman fortfarande upp mig mot väggen och spänner sin intensiva blick i mig. Och jag blir livrädd men ser ändå att hon ler mot mig, mot oss alla.
Det bär och brister på samma gång. Och nu, här, på bottnen av det nyliberala, militaristiska slukhål vi hamnat i hör jag Saras röst och stridsrop däruppe vid kanten: Lev!
