Sara Lidman firas frejdigt i Skellefteå
100-åringens Jernbaneepos blir innovativ musikteater i Sara kulturhus
Publicerad 2023-09-30
Författaren Sara Lidman skulle ha blivit hundra år i år. På Västerbottensteatern hyllas hon med en föreställning som bygger på hennes mäktiga järnbaneepos. Ett litterärt världsbygge i sju delar kring människorna i Lillvattnet mot slutet av 1800-talet. Estetiskt avancerat och språkligt spirande mellan dialekt och bibelton.
Det kan verka vanskligt, för att inte säga omöjligt, att överföra detta litterärt unika till en scen. Det har Dag Thelander insett och hans manus börjar därför med slutet, med huvudpersonen Didrik Mårtensson som grubblande och hemsökt av minnen sitter på Långholmen, straffad för förskingring.
”Jernbanan” är musikteater på den innovativa sida som frigruppen Östfronten gjort sig känd för. Ett piano på scenen bara och ett växlande mellan lyriska solon och rytmiserad ensemblesång. Ingen av skådespelarna talar genomgående dialekt, något jag faktiskt saknar. Det västerbottniska får istället komma till tals i Per Wickströms kompositioner och i de ofta komiskt rimmade sångtexterna.
Jakob Hultcrantz Hanssons Didrik är på samma gång stursk och besjälad i sin utstrålning. Vem kan misstro hans avsikter för ”Orten, detta utvalda Ställe i Verlden”? Hans tro delar sig mellan förändring och solidaritet med det karga men egna vilket går som bas genom dem alla.
Jernbanan skall inte bara föra Majestätet och Sverige till Norrland och få dem att där se och förundras. Den skall också få slut på det eviga dikandet, på skiten, nöden och svälten. Didrik är Den underbare mannen, förvissad om det välstånd som den nya tiden skall föra med sig.
Och nog är han rask och effektiv, han Didrik, och lyckas alltid med det han företar sig. Och undan går det. Trapplikt höga och lådförsedda moduler rullas fram och åter och föreställer allt från välfylld handelsbod till sprängbart berg.
Återberättande finns det, tack och lov, inte någon ro till. Allt sker i dramatiskt livfulla scener och ensemblen spelar inlevelsefullt och med frejdig variation biroller på löpande band. Ingen skugga på deras insats, verkligen inte, men regissören Bobo Lundén kan lastas för att det bitvis blir aningen överladdat med alla korsande uttryck .
På stora scenen i det relativt nyinvigda och väldiga kulturhuset Sara i Skellefteå knarrar, knakar och ekar det ödesmättat av viskningar och kraxande och i skuggorna på scen rör sig någon halvt synlig bort ur ljuset. Det smids ränker och planeras för tillväxt och expansion för framtida storvinster – då som nu.
