Teatern är förhäxad
”Spirit World Rising” ansluter till en spirituell trend med en seans om vår uppfuckade civilisation
Publicerad 2023-09-30
Det är ovanligt mycket spiritism i luften, med allt från virala WitchTok-videos till nyandliga yogamammor på tarotparties och mansrörelser på schamankurser. Teaterkonsten, som alltid haft en böjelse för det rituella och övernaturliga, är såklart inte sen att haka på denna ockulta, esoteriska nytrend.
I somras spelades Daniel Nelsons nyskrivna opera ”Andefabriken” i Vadstena och i höst vankas hårdrock och häxkonster i ”Heavy as the heart” på Moment teater (premiär 6 oktober). På Kulturhuset stadsteatern spelas ”Kretsen” om spiritisten Hilma af Klint i december, och ikväll har Pontus Lidbergs balett om mörkrets mästare Black Sabbath urpremiär i bandets hemstad Birminghamn.
I ”Spirit World Rising” undersöker PotatoPotato den nyandliga, ockulta trenden i form av en seans på Konträr. Då är det nu bara ett par veckor sedan jag senast var på teatral seans, när fria gruppen Poste Restante spelade sin föreställning ”Skuld” i Dostoffska huset bara ett par hundra meter därifrån. Temat där var Sveriges ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Vi som deltog fick svarta kåpor och serverades magiska brygder för att gemensamt åkalla anden av en förslavad skeppspojke.
På Konträr har nu scenograf Tilda Aspelin plastat in hela scenen inför kvällens ritual. Ett svart ljus brinner på ett litet altare och i ett hörn blinkar en golvlampa mystiskt.
Titeln är lånad av den psykiskt härjade, nu bortgångne, artisten Daniel Johnston. Till tonerna av hans ”Spirit World Rising”, bjuder det emostylade paret Gaia och Balder upp till seans.
Publiken får andningsinstruktioner av Madeleine Ferrauds Gaia. Hon har ett teatralt Wednesday Addams-uttryck. Rullar med ögonen och pratar melodramatiskt, som den stereotypiska WitchTok-influencer hon är. Victor Iváns Balder utstrålar depp och olycklig kärlek. Han kommunicerar via automatisk skrift och försöker vinna sin kyliga häxgudinnas hjärta med en kärlekstrollformel. Till tonerna av ”I put a spell on you”, förstås. Givetvis pratar de engelska (och lite spanska). Liksom för maximalt genomslag på internet.
Inledningsvis framstår Linda Forsells performanceseans mest som en kul drift med denna trend. Men efter trippad ritual där duon dricker spetsat mensblod och ljusdesignen liksom får hela rummet att börja snurra, blottar föreställningen också frågor om människors desperata kontaktsökande – med den andra sidan eller med de levande. Den som är mottaglig kan se kritiken av hela vår uppfuckade civilisation tränga fram under föreställningens förtrollade yta.
