Staten har dragit sig tillbaka från Norrland

Sverker Sörlin om historia och utveckling i norr – och om det stora industriprojektet

Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor i miljöhistoria och verksam vid KTH Environmental Humanities Lab.

På tisdag firar Sverige 500 år – den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige. I riket ingick definitivt norra Norrland, även om landsänden till stora delar var okänd i huvudstaden. Men det fanns en föreställning om en vidunderlig plats, befolkad av annorlunda människor och full av rikedomar.

Den där exotiserande blicken på Norrland, idén om något mirakulöst och löftesrikt, har stått sig länge, ja fram till nu. Lappland var något att utforska för söderifrån kommande upptäcktsresanden.

– Det påminde om hur man skildrade utomeuropeiska områden, med en blick från centrum mot en periferi. Det är något med att subjektet som formulerade sig inte fanns i de områden som skildrades, utan nånstans söderut.


Den som säger det är Sverker Sörlin, idéhistoriker, professor på KTH och svår att runda om man vill prata om Norrlands historia och utveckling. Han menar att en sak den här blicken har lett till är att vi inte har förstått hur mångkulturellt nordligaste Sverige då var. Där talades flera samiska språk, finska, ryska, och med tiden allt mer svenska. Med reformationen under Gustav Vasa tog kristnandet av samerna fart.

– Kyrkan var en stark kraft för försvenskningen, kanske den viktigaste för formandet av själarna, identiteten som svenskar. Men där fanns en väldig mix av kulturer och språk som det funnits en vägran, eller brist på fantasi, att inse.


1988 lade Sverker Sörlin fram avhandlingen ”Framtidslandet” som i våras blev utgiven på nytt, med nyskrivet förord av Po Tidholm och efterord av Sörlin själv (Teg publishing). Den handlar om debatten om den så kallade Norrlandsfrågan, som fördes under några decennier före och efter förra sekelskiftet. Den resursrika landsdelen skulle moderniseras, det var av nationellt intresse, men hur skulle det gå till? Mycket summariskt var det en grupp som förespråkade en snabb industrialisering, medan en annan ville uppmuntra folk att flytta upp och driva självägda jordbruk – det skulle leda till en mer bestående samhällsutveckling.

Det var en debatt som till stor del fördes före demokratins genombrott och innan dagens partisystem hade tagit form. Men då den handlade om i grunden ideologiska frågor – vilka ideal ska samhällsbygget förverkliga, vilka värderingar ska styra – blev debatten viktig för partiernas utveckling.


Det som då var en framtidsfråga är nu vår historia. Vi vet att den första gruppen ”vann”, i så måtto att industrialiseringen i norr med Sörlins ord blev ”snabb och synlig”. Men vi vet också att den andra gruppen med tiden fick rätt, utvecklingen var inte särskilt långsiktigt hållbar. Efter att gruvor och kraftverk byggts – resurserna hämtats ut – gick många samhällen tillbaka.

– Se på Jokkmokk till exempel, som ställde upp för utvinning men som nu gått rakt genom golvet.


Nu skådar man åter framtiden i norra Norrland, i och med den planerade ”gröna omställningen” av industrin. Men förutom en allmän glädje över möjligheter och fyndigheter så hörs ”Norrlandsfrågan” knappt i den nationella debatten. Jag frågar Sverker Sörlin varför han tror att det är så.

– Jag tror att man redan för fyra–fem år sen fick det att framstå som ett fait accompli, ”detta kommer att ske”. Inte minst de stora investerarna lyckades snabbt etablera en övergripande berättelse som inte bara handlade om resursuttag, utan om just den gröna omställningen. Alltså, man ska göra ingrepp i naturen, samer kan komma att tvingas flytta – men man ska göra det för att rädda klimatet och världen. Vi ska bli världsledande! Det är en berättelse som tilltalar många, från miljöpartister till näringslivshögern.

Det är kolliderande mål och än har få bekänt färg.

Länge var den så tilltalande att ifrågasättandet uteblev. Men under den senaste tiden har det börjat det röra på sig. Fler och fler pekar på problem som ännu saknar lösningar, som hur man ska få folk att flytta upp, hur välfärden ska säkras och inte minst hur elen ska räcka. Ovanpå det har konjunkturen som bekant vikit ner.


Ju fler element som kommer in i debatten, desto mer komplex blir den – precis som för hundra år sen. Sörlin kallar debatten nu för ”protopolitisk”, det har ännu inte utkristalliserat sig några tydliga partipolitiska linjer. Miljöpartisters ögon tindrar av idén om klimatomställning men de värnar också samernas rättigheter. Socialdemokraterna älskar som bekant gruvor men är också medvetna om kortsiktigheten. De borgerliga gillar näringslivssatsningar men vill inte nödvändigtvis se pengar gå till statliga bolag, eller att elen ska gå just till elintensiva industrier i norr.

– Det är kolliderande mål och än har få bekänt färg. Det kan vara taktiskt smart för politiker att hålla sig borta men i längden går det förstås inte. Jämfört med tidigare finns också nya krafter, opinionen har förskjutits i många länder – hur kommer till exempel högernationalisterna att ställa sig när invandringen måste öka för att det ska finnas arbetskraft? Vi också sett en etnopolitisk mobilisering av samer, som har mer stöd än tidigare. Jag tror det kommer en större debatt om vilken framtid vi vill ha.


I dag är inte heller den där ”sydliga blicken” lika dominerande. Det finns en motrörelse i norr, inte minst inom kulturen. Många av de starkaste rösterna i dag är samiska, Sörlin nämner konstnärer som Britta Marakatt-Labba, Anders Sunna och Katarina Pirak Sikku.

– Konsten är en väg till mobilisering. Den skapar transformativa verk, som faktiskt är med och formulerar om historien.

Framtiden är alltid vidöppen tills den har inträffat, då den blir ”ett banalt faktum”, säger Sörlin. I dag är 1900-talets kraftverk och gruvor sådana fakta. Sveriges framtid har man länge haft en annan föreställning om, sedan slutet av 80-talet har man sagt att vi ska bli ett kunskaps- och tjänstesamhälle. ”We used to have people in the industry, but they are basically gone”, som Fredrik Reinfeldt sa som statsminister 2013.

Nu tycks ett skifte ske, och på det lokala planet ser Sörlin samarbeten mellan politik och näringsliv och över partigränserna som ännu inte syns på riksplanet. Ändå talar man i dag – precis som för hundra år sen – om utvecklingen som viktig, rent av avgörande, för hela Sverige.


– Det finns något oförlöst i hela debatten. Men jag uppfattar ett stort gehör för idén om ett samhällskontrakt – om naturresurser ska utvinnas så måste man få något tillbaka.

hur staten ska hjälpa till nu, finns det ännu inga svar på.

– Under 1900-talet såg man att ett sådant kontrakt inte förverkligades av sig själv. Staten var mycket aktiv, man menade att den hade ett moraliskt ansvar för utvecklingen i hela Sverige. I norr investerades i vägar, flygplatser och i högskolor, och man skapade ett skatteutjämningssystem – inte bara för att det är rättvist utan också för att det är nödvändigt för att landets resurser ska kunna tas till vara. Nu har staten dragit sig tillbaka. När jag pratar med folk i Norrbotten så hör jag att det är man inte road av. Men hur staten ska hjälpa till nu, finns det ännu inga svar på.

Stålverk och fabriker är redan under uppförande men hur det ska gå, om de kommer att föra Sverige in i en ny industriera, är ännu oskrivet.

– Nu har vi till exempel en regering som rycker på axlarna åt de nationella klimatmålen, man kan ju fundera på vad det gör med investeringsviljan.


Sverker Sörlin ser också andra risker med hela industriprojektet: att det bara blåser över jättestort och jättefort, landet plundras på resurser med stora ingrepp i miljön utan att det blir någon samhällsutveckling av det. Eller att satsningen bara blir halvkväden och andra hinner före. Men den största risken, understryker han, är global.

– Det är om det inte blir någon omställning alls. Det vore förödande för livet på jorden som vi känner det.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.