Ett utmärkt val – men bitvis bannlyst i USA
Laurie Halse Anderson tilldelas priset till Astrid Lindgrens minne
Eftersom jag inte är Andreas Cervenka har jag svårt att räkna ut om det är oflyt eller inte att som amerikan tilldelas priset till Astrid Lindgrens minne, nu när kronan är så svag.
Laurie Halse Anderson, född 1961, bosatt i Philadelphia, är i alla händelser att gratulera till de fem miljonerna, och ALMA-juryn till ett spännande och utmärkt val.
Priset kommer garanterat att väcka genklang också i USA, där flera av författarens romaner förekommer på listorna över ”banned books”, böcker som i vissa delstater förbjudits i skolor och på bibliotek, som en del i kulturkriget.
Detta gäller i synnerhet för genombrottsboken ”Speak” (1999) som långt före Metoo berättade om sexuella övergrepp och den utfrysning som kan drabba den som vågar bryta tystnaden. Romanen har närmast klassikerstatus i hemlandet och finns glädjande nog på svenska sedan 2001, med titeln ”Säg något” och i översättning av Ann Margret Forsström (Rabén & Sjögren).
Också ”Skärvor av minnen” finns på svenska, i översättning av Cecilia Falk (2016, Lavender Lit). Romanen väckte stor uppmärksamhet när den gavs ut i USA 2014, inte minst på grund av att den tog sig an det bristfälliga skyddsnätet för krigsveteraner med posttraumatiskt stresstillstånd. Berättelsen om hur tonåriga Hayley Kincain tar hand om sin trasiga och missbrukande pappa som tjänstgjort i Irak och Afghanistan är brutalt realistisk, och svenska läsare lär erinra sig Åsa Linderborgs befryndade ”Mig äger ingen”.
Själv hoppas jag på en snar översättning av Laurie Halse Anderson lyriska memoar ”Shout” (2019), en allåldersbok där hon binder ihop sina böcker och tecknar bilden av hur hon hittade fram till författarskapet. Liksom huvudpersonen i ”Speak” blev Halse Anderson utsatt för en våldtäkt i tonåren, och vägen tillbaka till livet och rösten gick genom litteraturen: ”Det enda som hjälpte mig att andas var att öppna en bok”, skriver hon i där. I dikten ”Salinger an me” berättar hon om sin kärlek till ”Räddaren i nöden”, och om berättelsens betydelse för tillkomsten av ”Speak”.
Det skulle hur som helst inte förvåna mig om romanen ”Wintergirls” från 2009 blir nästa bok i svensk språkdräkt, en berättelse om ätstörningar berättad på en staccatoartad och högst uppfinningsrik prosa. I USA vållade romanen ungefär samma debatt som Sara Meidells ”Ur ur min kropp” här hemma. Motståndshandling eller trigger?
Nåväl, i det här rika författarskapet finns mycket att välja på. Ett tjugotal böcker har det blivit hittills för Halse Anderson, mestadels ungdomsromaner men också ett gäng bilderböcker.
