Skruvad humor och helt utan sensmoral

Årets Alma-pristagare Eva Lindström tar parti för det i oss som är lite eljest och oskönt

Eva Lindström har tilldelats Almapriset för 2022. Prissumman är på fem miljoner kronor.

Eva Lindström hade just varit ute med hunden och satt sig för att rita när hon fick beskedet. ALMA-priset. Fem miljoner kronor, ära och världsberömmelse.

Vad ska man ta sig till med sådant?

Kanske får vi läsa om det i en av Lindströms bilderböcker framöver, men förmodligen inte. Det som tillstöter i hennes böcker är förvisso av det existentiella slaget, men så väldigt mycket äger ändå rum i språket, i mötet mellan flams och allvar, mellan återhållsamhet och högsta konkretion. Det är en stil släkt med Barbro Lindgrens, en intrikat sorts minimalism vars främsta biprodukt är en egenartad och skruvad humor.

Ta till exempel Oj en polis från 2017, där två killar i sjömanskostym ligger och skräpar vid foten av ett träd. En jobbig hund kommer förbi, men killarna får hjälp av en man i uniform.

”Jag är inte polis, jag är pilot”, säger mannen.

”Jag är inte matros, jag är idiot”, ropar en av killarna efter honom när han går.

Dialogen är lite av Eva Lindström i ett nötskal, och liksom i de flesta av Lindströms böcker drivs handlingen framåt av korthuggna och lite corny repliker. Killarna bjuds dock på en flygtur med tillhörande fallskärmshopp, innan berättelsen återgår till inledningens viloläge.

Någon sensmoral gives icke i Oj en polis eller i någon annan av Lindströms böcker, skönt nog, men kanhända går det att säga att de tenderar att ta parti för det i oss som är lite eljest, oskönt eller klumpigt.

Den som går på bibblan eller strosar i bokhandeln känner igen en Eva Lindström-bok på femton meters håll

En av mina favoritkaraktärer – ännu efter snart två decenniers nednötning av familjens barn och deras kusiner – är till exempel ugglan Janne i Bergets långa breda fot från 2003. Janne är chef för en grillbar som mest besöks av en massa jobbiga turister. Det är stressigt, och egentligen vill han bli något slöare, som trubadur eller vagabond. Han är odrägligt självupptagen och blind för personalens slit, men likväl oförglömlig och intagande på ett mycket lindströmskt vis.

Och hans trubadurnummer är inte så illa: ”Vid bergets långa breda fot / Det några blommor låg / Jag snubbla nästan på en rot / Och sedan kom ett tåg”.

Den som går på bibblan eller strosar i bokhandeln känner igen en Eva Lindström-bok på femton meters håll. Där finns nästan alltid något i Lindströms signalfärg gult på omslaget, och titeln är i regel skriven för hand i en omisskännlig stil som måhända kunde göra sig som typsnitt.

Det gula fortsätter in i böckerna för att där störta in i och reagera med andra färgsjok, så att pappret nopprar sig i vätan. Tillsammans med Eva Lindströms språkliga egenart ger bilderna ett uttryck som med enkla men precisa medel omskapar såväl bilderboksgenren som det egna idiomet, i bok efter bok.

Eller som ALMA-juryn skriver i sin motivering: ”Eva Lindströms gåtfulla bildvärld är i ständig förvandling. Träd flyttar utomlands, hundar antar enorma proportioner och föremål försvinner för att plötsligt återkomma … Med djupt allvar och vild humor brottas berättelserna med de eviga frågorna: ’Vilka är vi? Vart är vi på väg? Vem har tagit våra mössor?’”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln