Läs på, Göran Greider
REPLIK När ska du sluta avfärda all kritik utom din egen som "konservativ"?
Att skriva litteraturkritik är svårt.
Särskilt när dikten och tankarna som den genererar är vida större än det knappa tidningsutrymmet. Därför är det ofta mer än välkommet när man får kritik av sin kritik.
Men när Göran Greider på Aftonbladets kultursida angriper min korta text om poeten Steinar Opstads bok Den lyckligaste av alla ensamheter gör han mig mer frustrerad än eftertänksam.
Greider kallar min recension ”inåtvänd”, ”astrist” och i förlängningen något som bidrar till ”den tilltagande konserveringen av kulturoffentligheten”. Detta för att jag inte uppmärksammar det politiska hos Opstad och inte använder en tillräckligt catchy ”kvällstidningsvinkel”. Greider belyser Opstads radikalitet genom att citera en mycket brutal dikt om hur klassamhället lever vidare, sammankopplat med ett privilegierat diktjags blundande för det.
Jag kan tänka mycket om den dikten – om världsordningen den gestaltar och om diktjagets betraktande position.
Det är bara det att just den dikten inte finns med i det översatta urval jag har recenserat. Faktum är att ordet ”klassamhälle” inte figurerar i Den lyckligaste av alla ensamheter.
Greider får ursäkta en astrist kollega, men jag läser alltid det jag uttalar mig om i tidningen. Det gör inte nödvändigtvis rubrikerna mer slående, men det är ändå ett hett tips. Åtminstone utifrån mina kulturjournalistiska ideal.
Vidare är jag vad jag kunnat se hittills den enda kritikern i Sverige som läst Den lyckligaste av alla ensamheter explicit politiskt. Kön och sexualitet är nämligen politik för många av oss. Jag säger inte att det är det enda, eller ens viktigaste, att tänka på här i världen, men i just den här boken tematiseras varken klass eller materiella orättvisor i någon större utsträckning. Samtidsmarkörer finns – ja. Men de är inte särskilt många.
Man kan läsa dikt på väldigt många sätt. Och för mig är Opstads dikter både politiska och i tonen stilla. De vill klarhet, men också komplikation, långsamhet – för mig är det ungefär motsatsen till den snärtighet Greider eftersöker i både litteraturkritiken och i dikten.
Om Göran Greider känt sig manad att reagera på min recension för att meddela att han tänkt ut en vitsig kvällstidningsrubrik är hans tilltag lite rörande. Om det däremot handlar om att initiera ett angeläget samtal om estetik och politik, om poesin och litteraturkritikens roll som radikal och samhällskritisk plats, får han nog både läsa på och tänka om.
Vi skulle säkert kunna lära oss mycket av varandra, Greider och jag. Så jag undrar: När ska Göran Greider börja visa respekt för ett politiserande av litteratur som befinner sig på minsta lilla avstånd från hans egna ärenden och uttrycksformer?
När ska han sluta avfärda alla andra kritiska perspektiv som ”konservativa”?
