Oupphörlig och öm poesi av Steinar Opstad
Stilla uppror från Norge
Med Den lyckligaste av alla ensamheter introduceras den prisade norske poeten Steinar Opstad (född 1971) på svenska. Urvalet är hämtat ur Opstads tre senaste diktböcker: Synsverk, Samle øksene inn for kvelden och Avhymninger, och är gjort av översättaren Marie Lundquist. Som också skrivit efterord. Dessutom publiceras översättningar av några tidigare opublicerade dikter.
Opstads poesi är av ett oupphörligt, och nästan ömt, komplicerande slag. Varken i dur eller moll rymmer de här avskalade dikterna en mängd aparta referenser. Skilda tider och rum uppförs. Dikterna befolkas av gestalter från olika mytologier – den kristna, den antika och kärnfamiljen.
Alla mötta med samma öppna, blottande allvar.
Här råder ett avklarnat läge där både hängivelsen och vankelmodet får ett enkelt, sjungande språk. Ett läge som rymmer både en gudstro och motstånd mot den samma:
”Jag lever i tron, den lyckligaste
av alla ensamheter
Men hymnernas tid är förbi
och ingenting är större än
en människa som trotsar övermakten
och säger: Jag gjorde bara det jag måste”
Opstads patosfyllda allvar rymmer många exakta, lyriskt smarta, bilder och utsagor: ”varför är de dödas namn så många / och de levandes så få”. Och i Opstads poetiska universum har dessa punch-lines sina motsatser i det som inte kan syntetiseras eller avslutas – begär är alltid rörelse, liksom identitet alltid är aktivitet.
Det handlar ofta om existentiellt kodad könspolitik: Ett homoerotiskt begär laddas med både lust och vämjelse via det underjordiska – ett motiv som dubbelexponerar myt och subkultur. Och ommöbleringar öppnar upp för nytt både i grammatiken och i myten. Bland annat en ny Eva: ”Det var jag som sminkade honom / knöt sjalen om hans hals / och fäste pärlorna i hans öron / innan jag kysste kvinnan han blivit / på kinden och tog farväl”.
Mot en fond av de kristna föreställningarna om skuld, gottgörelse och försoning äger Opstads motdiktning rum. Rörelser, bara nästan hejdade i språnget, men som pågår, klara och närmast ointagliga – kanske för att de finner sig i sin ambivalens och i sin matklöshet.
Det är oerhört vackert. Avskalat, naket och fullt av poetiska redor och förskjutningar. Ett konsekvent men stilla uppror som jag vill lyssna noggrant till.
