Tonårens läsning gjorde livet magiskt
Ann Brashares ”Systrar i jeans” håller för en omläsning
Jag har läst om ”Systrar i jeans” av Ann Brashares och jag gillar den fortfarande! Många romaner klarar som bekant inte en omläsning, särskilt inte om det är en bok man läst under sina så kallade formativa år. Jag vet inte om det finns några officiella år som är de allmänt formativa åren, men jag minns mer eller mindre varje bok jag läste mellan 11 och 22, och då läste jag alla böcker jag kom över! Enda kriteriet för att jag skulle bestämma mig för att läsa en titel från pärm till pärm var att jag fick syn på den och vad jag än tyckte om boken så läste jag ut den. Fast jag minns det som att jag typ inte tyckte något om böcker, förutom att jag tyckte bra om dem. Jag var mest glad att böcker fanns och vissa blev mina favoriter.
”Systrar i jeans” var en favorit. Inte min främsta favorit dock. Jag tatuerande mig första gången som artonåring och tatueringen är en hyllning till Jack Kerouac. Redan i 23-års åldern började tatueringen kännas genant, men efter en vuxen omläsning av ”På drift” och ”Dharmadårarna” är det direkt svårt att leva med.
Mitt trick, för att inte förlora några av mina viktigaste läsminnen, har därför blivit att inte återvända till favoriterna. Jag får bara läsa om sådant jag inte fattade (jag tittar på dig, James Joyce) och sådant jag glömt. Besvikelsen när jag läst om minnesvärda böcker har nämligen varje gång varit för stor och ger mig dessutom en obehaglig dissonans, eftersom författarna jag läste under mina formativa år byggde denna starka kropp. Om jag inte gillar dem längre, vad gör det med mig?
Vikten av en roman, för mitt tonåriga jag, som handlade om ett par jeans som satt helt perfekt ska inte heller underskattas. Det här var en period i livet som till 30 procent gick ut på om att inte se tjock ut i jeans
Men till min stora glädje tycker jag i vuxen ålder bättre om Brashares debut än Kerouacs debut! ”Systrar i jeans” kom i och för sig senare (2005) och är en roman för unga vuxna. När jag läste den första gången lånade jag den av min lillasyster, eftersom jag själv tyckte jag var för gammal. Jag minns den som en perfekt sommarroman, eftersom den handlar om tjejer som gillar att känna vinden under sina vingar. Ungefär som ”På Drift” och jag läste böckerna under samma tid. Men tjejerna i ”Systrar i jeans” är inte bara där för att huvudpersonen är kåt. I den här romanen är tjejerna huvudpersonerna och de är kåta ibland och ibland inte. De är tonåringar och de är komplicerade.
Boken utspelar sig under ett sommarlov och handlar om fyra femtonåriga tjejer som är bästa vänner. För första gången någonsin ska gänget splittras och alla ska åt var sitt håll under lovet. Bridget ska på fotbollsläger, Carmen ska tillbringa sommaren hos sin pappa, som hon sedan föräldrarnas skilsmässa bara träffar ett par gånger om året. Lena ska till Grekland för att träffa sina morföräldrar och Tibby är den som blir kvar hemma för att jobba i en töntig mataffär och passa sina töntigare syskon.
Innan de skiljs åt upptäcker tjejerna att Carmen, helt omedvetet, köpt ett par magiska jeans på second hand. Jeansen är magiska eftersom de passar alla de fyra vännerna, som har helt olika kroppsbyggnad. De inte bara passar, jeansen sitter helt perfekt! När till och med Carmen, som med sin latinamerikanska mamma avviker från de andra kritvita gummorna i gänget, får på sig byxorna står det klart. I de här jeansen kommer storartade grejer att hända. Tjejerna bestämmer sig för att under sommaren skicka jeansen mellan sig och författar, över levande ljus, ihop ett manifest att följa när det är deras tur att bära brallorna.
Alla fyra romanfigurerna gör en resa, mer eller mindre intressant. Carmens sårade känslor inför utanförskapet i sin pappas helvita nya familj och Bridgets bipolära kärleksliv är gripande, utan att skriva läsaren på näsan. Mest arketypisk är undersköna Lena, men som tonåring älskade jag henne. Inte för att hon fick en grekisk kille, utan för att hon var den snygga, fast utan att alls vilja vara snygg. Så hon försökte hela tiden göra sig ful. Tanken på att mina snygga tjejkompisar skulle försöka göra sig fula var mer underbar än tanken på att bli accepterad för den jag var, som andra romaner för unga vuxna handlade om.
Vikten av en roman, för mitt tonåriga jag, som handlade om ett par jeans som satt helt perfekt ska inte heller underskattas. Det här var en period i livet som till 30 procent gick ut på om att inte se tjock ut i jeans.
Prologen handlar egentligen mest om att hur underbart det är att inte se tjock ut och här är romanen ungefär lika woke som ”På drift”. Men det är inte bara millenniets mobbiga kroppsideal som gjort att boken stannat i mig alla dessa år. Brashares beskriver ett sommarlov, som innehåller allt det jag ville när jag var i tjejernas ålder, utan att för den sakens skull bli platt eller allt för idealistisk.
När jag läser romanen igen kommer drömmen tillbaka. Drömmen som höll mig levande under skolårets många dagar. I drömmen skulle jag i juni träffa en sexig kille med saltvatten i håret, i juli skaffa nya vänner som alltid bjöd in till fest och i augusti skulle jag komma tillbaka till skolan, smal som en sytråd med stora bröst och helt ny stil.
Så blev det såklart aldrig. Mest drog jag runt med samma vänner, i samma gamla kläder. Men jag läste allt jag kom över och på sikt visade det sig att läsningen gjorde livet mer magiskt än ett par snygga jeans.
