Prova att lyssna på nåt nytt, ligg med någon
Vi har inte bara en 90-talsrevival – ingen tittar framåt längre
”NITTIOTALET ÄR ÖVER”, dundrade Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis i en podd, driven av bland annat undertecknad, häromsistens. Snygg-Aretakis försvarade rätten att halsa rioja med välfärdshögern utan att få sin integritet ifrågasatt.
Det mesta pekar på att han har fel: SVT:s tre timmar långa satsning ”Berättelsen om Killinggänget” har just haft premiär. Ett slags Lars Tunbjörksk motsvarighet till Metallica-dokumentären ”Some kind of monster”, utspelad i 4:3-miljö, där medlemmarna analyserar mansrollen i olika vindsvåningar.
I Stockholm har någonting som kallas ”Bar Europa” nått framgång bland färglösa mediepersonligheter runt de trettio, alltså de flesta. På Bar Europa – som händelsevis delar vd med påverkansoperationsbyrån 500 Stockholm – käkar framtida ”På spåret”-rekryter fisk från Strömnäsbruk medan de diffust limmar på någon ur Bolaget. Det har kort sagt, precis som på nittiotalet, blivit ballt att ”jobba med media”, åtminstone om du heter Edvin Törnblom och saknar ärende.
I tidningen Arbetet längtar Andreas Siotis tillbaka till när reklamaren Amie Bramme Sey knegade som ”jordnära krönikör i Aftonbladet”.
1) Duger inte jag?
2) Det Andreas egentligen drömmer om är nittiotalet, när Amie var ett barn.
På singeln ”Femtioårig man” rappar Matti Alkberg, känd från nittiotalet, om ”hur det var när du var liksom kär i det där som förändrade dig”.
Snälla söta rara.
Omvärldsintresserad vän av ordning skulle påpeka att nittiotalet – inte minst Caroline Evans standardverk ”Fashion at the edge” – utgjort ett fundament inom mode i tio års tid. Men i vinter kommer personligheter med utrymme större än analysförmåga ändå att göra spaningar på temat ”nittiotalsrevival”.
Alla vill göra ett veteranbilsrally av samtiden. Det är en nostalgisk blick, en desperat blick; en lust att fånga livets förlorade chanser som rinner mellan fingrarna.
För övrigt är det inte bara nittiotalet som har kidnappats av nostalgiker. I den här staden anordnas återkommande klubben ”Party like it's 2007-2011”, en plats där publiken återskapar tiden ”när vi väntade på Robyns ”Body talk”-skivor som brev på posten”. Jaha, men lyssna på något nytt då? Ligg med någon?
Vemodstrånande längtan efter tid som flytt blir inte vacker bara för att den jagar en period som – åtminstone just nu – framstår som något bättre än den pågående. Jag vill förvisso också nita Leonidas Aretakis för att han underhåller sitt vinsug snarare än sitt oberoende. Det är faktiskt möjligt att göra båda. Själv rekommenderar jag restaurang Piloten i Skarpnäck. Men mest kräver jag en era som till varje pris – för en gångs jävla skull – vägrar att blicka bakåt.
