Schyffert ser plågad ut i Killing-dokumentären
Det enda som gör honom nostalgisk är pjäsen som floppade
Om någon skulle fråga mig vilken svensk det hade varit roligast att vara på 90-talet hade jag gissat på Henrik Schyffert. Han var snygg. Han var rolig. Han klöv Röda havet och ledde sitt folk ur Egypten. Nej, förlåt. Det sistnämnda var Moses. Men allt Henrik Schyffert rörde vid blev till guld och han behövde gissningsvis inte sova ensam många nätter om han inte tvunget ville det.
När jag ser den nya SVT-dokumentären ”Berättelsen om Killinggänget” förstår jag att Henrik Schyffert förmodligen hade svarat annorlunda på samma fråga.
I mitten av 90-talet är Killinggänget på frammarsch. De har flera tv-succéer bakom sig och liveshowen ”I manegen med Glenn Killing” drar fulla hus. Henrik Schyffert är ledare för både humorgruppen och hela den ironiska generationen. Det vore inte helt världsfrånvänt att tänka sig att han tycker det är roligt att bli påmind om den här tiden. Men det gör han inte. När filmmakarna visar honom ett klipp där han rappar som Glenn Killing inför en hänförd publik så ser han faktiskt direkt plågad ut. Kroppsspråket avslöjar att det inte är spelad ödmjukhet.
Han förklarar att det enda klippet väcker i honom är panikångest och säger att de måste stänga av eftersom han inte klarar av att se sig själv sådär osäker. ”Det enda jag ser är en kille med noll självkänsla som spelar trygg”, säger Henrik Schyffert.
De tar till en bland författare ökänd nödlösning: att skriva om sin skrivkramp
Tio år senare peakar allt, med långfilmen ”Fyra nyanser av brunt”, som vinner fyra guldbaggar. Johan Rheborg och Robert Gustafsson är nominerade mot varandra i en kategori och Rheborg bettar några tusenlappar på Gustafsson för att dämpa besvikelsen om han inte skulle vinna själv. Gustafsson vinner och Rheborg blir 17 000 kronor rikare.
Därefter tar det stopp. Gruppen drabbas av skrivkramp. Idéerna är slut. Medlemmarna börjar tröttna på varandra. Solokarriärer lockar. Stiltjen pågår i flera år. De tror nästan att det är över för gott när de får ett erbjudande som de inte kan säga nej till: att sätta upp en pjäs på Dramaten.
Uppdraget blir svårare än de trodde. Att välkomnas i finkulturen är inte drivkraft nog. De låser in sig på en stuga på Öland och tänker och tänker och tänker men två veckor före premiär har de inte ens hittat på ett namn på föreställningen. De tar till en bland författare ökänd nödlösning: att skriva om sin skrivkramp. Ironin läggs åt sidan och de skriver en pjäs om fyra komiker som får i uppdrag att starta en djurpark. För första gången ska de spela sig själva i stället för exempelvis homosexuella brandmän eller koreanska adoptivpäron. Då händer något. Kreativiteten återvänder, arbetet är lustfyllt igen och manuset till ”Drömmen om Herrön” färdigställer nästan sig självt.
Men för att spela teater krävs mer än att sluta spela teater. Föreställningen floppar. Varken kritikerna eller Killinggängets närmast sörjande har ett vänligt ord att säga om uppsättningen. Den blir deras sista stöt. När dokumentärfilmarna samlar gruppen har de inte arbetat ihop på över 15 år.
Ingen av Killingarna kan förstå att den inte blev en hit
Historiens sensmoral skulle kunna vara att skomakaren borde bliva vid sin läst. Men när ”Drömmen om Herrön” kommer på tal får samtliga Killinggänget-medlemmar något drömskt i blicken. De turas om att läsa upp replikerna för varandra. De skrattar. Robert Gustafsson säger att han älskar den där pjäsen. Tomas Alfredson tycker att den är det bästa de gjort. Ingen av Killingarna kan förstå att den inte blev en hit. Inte ens Henrik Schyffert, som för första och sista gången i den tre timmar långa dokumentären blir nostalgisk. Den första pjäsen som kändes bra att göra blev dålig.
Är det inte ironiskt? Man börjar undra varför kritikerna skriver sina recensioner omedelbart efter att ridån gått ner. Föreställningen har ju precis börjat.
