Scherman killgissar om public service
Ove Joanson bemöter Jan Scherman – och får svar direkt
Den viktigaste frågan i den svenska mediadebatten är hur mångfalden i utbudet ska bevaras och om möjligt stärkas.
Landets dagstidningar läggs ned i rask takt och de som överlever har minskade redaktionella resurser. Det finns i dag knappt en regional marknad kvar med riktig konkurrens. Den enda motvikten mot de regionala monopolen är i dag Sveriges Radio och Sveriges Television; TV4 har ju lagt ned sina regionala redaktioner.
I det läget tycker den tidigare chefen för TV4, Jan Scherman, att det är angeläget att ytterligare minska mångfalden genom att slå samman Sveriges Radio och SVT.
Scherman har rätt i att den svenska modellen där public service-radion och televisionen verkar i separata bolag är ovanlig. I de flesta andra länder är radion ett appendix till televisionen, ett andrarangsmedium, som fungerar dels som plantskola för televisionen, dels som ett höstsol för TV-medarbetare som blivit alltför skrynkliga för TV-rutan.
Svensk public service-radio är däremot unikt stark och vital, har starkt publikstöd och åtnjuter stort förtroende. Det beror på att Sveriges Radio är ett eget bolag. Genom att kunna utvecklas på radions, och inte televisionens, villkor har Sveriges Radio uppnått sin relevans och sin unika ställning i det svenska samhället och i svensk samhällsdebatt.
Vilket naturligtvis inte hindrar att SR och SVT samarbetar på en rad områden. I programverksamheten, som varje tittare och lyssnare kan se och höra. Och, bakom kulisserna, genom samarbete på en lång rad områden som inte berör programverksamheten.
Jan Scherman analyserar i sin artikel inga av komplikationerna med sitt förslag om sammanslagning. Han anför enbart ekonomiska skäl för en sammanslagning.
När det gäller dessa kostnadssänkningar förekommer i debatten rader av killgissningar. Sanningen är följande:
Om man skulle göra en sammanslagning som enbart är administrativ och bevarar hela programverksamheten utan samordning blir besparingarna mycket begränsade. KPMG har på uppdrag av Sveriges Radio räknat på synergieffekterna för radions del och kommit fram till att de är mycket begränsade. Analysen indikerar att besparingen skulle bli ca en procent av hela den årliga kostnaden för public service.
Om man däremot slår samman de två bolagen och kopplar det till stora besparingskrav skulle det tvinga fram dramatiska förändringar i programutbudet – och i mångfalden.
Detta om det nya bolaget ens får behålla pengarna som sammanslagningen skulle generera. Finansdepartementet är ju rätt förtjust i räknesättet minus och skulle mycket väl kunna minska anslagen med det angivna besparingsbeloppet. Det är för att uppnå detta som Sverigedemokraterna som enda parti stöder Schermans förslag.
Effekten av en sammanslagning skulle bli drastisk och mycket negativ.
Att skapa en enda jättelik nyhetsredaktion av alla SR:s och SVT:s nuvarande nyhetsredaktioner skulle spara mycket pengar. Men det skulle kraftigt minska mångfalden i det svenska nyhetsutbudet.
En sammanslagning skulle innebära att lokalradion i praktiken lades ned. SR erbjuder i dag lyssnarna över hela landet 25 lokala kanaler som sänder 240 timmar lokalradio varje dag. Att det är möjligt beror på att de få anställda på var och en av dessa kanaler (cirka 20 personer i snitt) producerar både nyheter och program i radiokanalen. Om dessa medarbetare också skulle stå för TV-bevakningen från sina regioner så skulle resurserna inte räcka till att också sända de lokala kanalerna. Lokalradion skulle försvinna.
Sveriges Radios unikt breda och djupa utrikesbevakning skulle utarmas. Från min egen korrespondenttid, då vi korrespondenter rapporterade i både radio och TV, minns jag att TV tog 80 procent av arbetstiden och att vi korrespondenter aldrig hade tid att medverka i andra radioprogram än Ekosändningarna. Så sammanslagningen skulle i ett slag beröva lyssnarna av Godmorgon världen, Studio ett, Radiosporten och dussintals andra program det internationella perspektiv och den närvaro i världen som korrespondenterna står för.
Public servicebolagen har en central roll i Sveriges beredskap. Där är det en fördel att de två bolagen har olika sändarnät och separata IT-system. Om ett företag skulle slås ut berörs inte det andra. Och deras åtskilda nyhetsredaktioner minskar sårbarheten för desinformation.
Men den allvarligaste konsekvensen av Jan Schermans centraliseringssyn är den principiella: Vore det bra för informationsmångfald och opinionsbildning i Sverige om det skapades en enda supernyhetsredaktion med enda ansvarig utgivare? Denna person och denna redaktion skulle få orimlig makt över agenda och världsbild och Sverige skulle bli ett mycket mer likriktat samhälle.
Jag tror dessutom att en sammanslagning faktiskt skulle minska självständigheten för public service. Inte bara därför att ett företag är lättare att påverka än två. Utan också för att frestelsen för klåfingriga politiker att lägga sig i programutbudet ökar ju mer monolitiskt jätteföretaget Public Service AB skulle te sig.
Ove Joanson, tidigare vd Sveriges Radio, tidigare ordförande Sveriges Radio, tidigare ordförande Förvaltningsstiftelsen
SVAR DIREKT Utred frågan – så slipper vi killgissa
Ove Joanson, tack för att du hjälper till att lyfta frågan om att göra om SR, SVT och UR till ett nytt och sammanhållet medieföretag i allmänhetens tjänst! Men nu gäller det också att lyfta blicken.
Som Joanson påpekar har jag erfarenhet från TV4. Men har också jobbat på SR och SVT i ett par decennier. Det som ingen av oss dock varit med om är en tid då hoten mot yttrandefriheten och public service varit så starka som nu. Jag vill därför pröva alla möjligheter att stärka public service.
Joanson däremot, tycks vilja gräva ner sig i en skyttegrav tillsammans med vd-arna på SR, SVT och UR och säga att allting görs rätt såsom det gjorts i tre decennier. Och att det kommer att funka i tio år till i en medievärld där allting förändras i högt tempo. Med förlov sagt – det låter inte särskilt sannolikt.
Ove Joanson gör en egen ”killgissning” att ett sammanhållet bolag innebär en enda nyhetsredaktion och minskad mångfald. Men det är ingen naturlag. Det beror ju på hur det gemensamma bolaget organiseras. Det kan rymma mer mångfald än dagens, och fler ansvariga utgivare. Men det kommer inte behövas tre styrelser, tre företagsledningar, tre HR-avdelningar, tre teknikavdelningar och inte heller ständigt fler reportrar för att bevaka samma presskonferenser i riksdagen.
Även SR:s hemliga utredning om besparingar framstår som en ”killgissning”. Av SR:s kostnader på 3 300 miljoner skulle man bara kunna spara maximalt 30 miljoner. Finns väl ingen som varit i ansvarig ställning för ett medieföretag i den storleksordningen som skulle landa så lågt. En analys måste dessutom omfatta alla tre bolagen.
Men detta är inte bara en fråga om pengar. Alla medieföretag arbetar numera multimedialt för att möta publikens behov då digitaliseringen gjort gränserna mellan ljud och rörlig bild irrelevanta. Den som vill public service väl borde vara för hur ett nytt och sammanhållet företag kan bidra till ett fortsatt stort, starkt och oberoende public service!
Utred frågan nu så behöver inte heller Ove Joanson ”killgissa” mer.
Jan Scherman
