Så blev Göran Greider mitt kraftdjur på Tiktok
Det är bättre att göra sig till åtlöje än att stelna
Det börjar med en känsla av obehag. Jag missar referenser, förstår inte vissa skämt. Ler stelt när jag låtsas hänga med, försöker i efterhand googla. Vid det här laget i mitt föräldraskap är jag van vid att vara föremål för hån, men detta är något annat. Det är en känsla av att jag och ungarna över huvud taget inte längre lever i samma värld.
Barnen är i yngre tonåren och jag tycker att de verkar ha ganska bra koll, men jag förstår för mitt liv inte varifrån de får sin information. De går ju i skolan, men annars? De läser inga papperstidningar, vi tittar inte på nyheterna ihop. Var ÄR dom?
Svaret vet jag ju egentligen: Tiktok.
Tiktok! Denna mystiska plats där dagens unga lever. Jag vet ingenting om den. Jag har tidigare känt mig framåtlutad i det digitala, har varit tidigt på Facebook och Twitter och Instagram, testat Bluesky och Threads. Men detta är okänd mark för mig.
Insikten ställer mig inför existentiella val. Hur möter man medelåldern, hur möter man över huvud taget förändring? Jag tänker att det finns två huvudspår, värdighet eller nyfikenhet. Bilden på en åldrande Steve Buscemi i bakåtvänd keps dyker upp i huvudet: hello fellow kids. Så pinsam.
Ändå, är det inte bättre att göra sig till åtlöje än att stelna? Jag är själv orolig för hur sociala medier påverkar demokratin, men det behöver väl inte betyda att jag inte kan vara där, kanske till och med hitta nåt kul?
Det börjar med ett låst konto, jag smyger runt bland algoritmerna. Det är svårt, jag hittar inte in, till något som passar för mig. Jag möts av en blandning av momfluencers och sminkvideor, en au pair i Australien. Jag matas med bitar ur en tv-serie i sjukhusmiljö som någon har klippt ihop och lagt upp här (varför?). Jag tittar aldrig på tv, men nu fastnar jag. Timmar går.
Vilken succé!, messar Tone.
Ganska tidigt leder algoritmen mig till Göran Greider (@greiderpåtiktok), det är ett genialt val för det gör mig lugnare. Greider blir mitt kraftdjur på Tiktok där han sitter i grodvinkel med skärmen vinklad åt fel håll och dåligt ljus. Han läser en dikt varje dag. Det känns bekant, en skärva av ABF och gamla Sosse-Sverige i denna annars uppskruvade miljö. Kan han, så kan jag.
Mitt första klipp på @karinpettersson21 spelar jag in en dag när jag har läppstift och okej hår eftersom jag och Tone Schunnesson spelat in vår podd ”Café Bambino”. Tone har varit på Tiktok länge (@tone5ever) och hon coachar mig. Var glad, säger hon. Gå in med energi! Jag spelar in en prata om en text jag skrivit, Tone visar hur man klipper ihop. Jag postar den strax efter lunch och den får fart direkt. Hjärta efter hjärta rullar in, snart har den över 6 000 views, tvåhundra hjärtan. Vilken succé!, messar Tone.
Jag känner mig både stolt och förnedrad. På Twitter/X har jag över 80 000 följare, det är en plats som även om den är fylld av hat fortfarande bygger på ord, på språk. Man behöver inte visa sitt åldrande fejs eller lära sig göra videoklipp. Ändå. Tiktok är den plats som växer. Mer än hälften av de unga som är födda på 00-talet använder appen varje dag. De får sina nyheter där, sin underhållning. Formar sin smak, sitt sinne för humor, sina kulturella preferenser. Sitt språk! Finns det något viktigare att försöka förstå?
På kvällen säger min son att två av hans kompisar skickat min Tiktok till honom. Han verkar både generad och motvilligt imponerad. Han säger att det är eftersom han lajkat videon som den visats för hans vänner, men visst mamma, bra gjort. Efter det får jag inga fler hjärtan av barnen på något av mina inlägg.
Jag känner mig ändå styrkt, nere med det nya. På ett möte på jobbet skryter jag högljutt om mina framgångar. ”Jag trodde inte att vi fick ha Tiktok på våra telefoner”, säger en kollega surt. Alla tittar förvirrat på varandra. Aftonbladet producerar mycket innehåll för Tiktok, det är en del av strategin för att nå unga, men vad är egentligen vår policy? Jag har vaga minnen av att vi har diskuterat detta förut. Ingen verkar veta exakt. Någon säger att hen tror att man får ha appen om man måste, men att man ska vara försiktig om man har mycket kontakt med källor.
Hur urvalet går till är obegripligt och ogenomträngligt som livet självt.
Tiktok ägs av det kinesiska företaget Bytedance, och det finns misstankar om att den bidrar med data till Kinas brutala övervakningsstat. I Sverige och många andra länder finns regler om att statsanställda inte får ha den nerladdad på sin telefon. Försvarsmakten och många andra myndigheter har förbjudit anställda att ha appen i sina tjänstemobiler. På SVT och SR gäller också dessa regler, vilket orsakat problem för program som Lilla aktuellt. Om man inte kan förstå och enkelt göra innehåll för barn där de faktiskt finns, uppfyller man sitt uppdrag då? Förbud mot Tiktok används som ett vapen i den geopolitiska kampen mellan USA, EU och Kina, men det är svårt att veta om den är farligare från integritetssynpunkt än Facebook och Google. I veckan sade president Biden att han kan tänka sig att förbjuda appen, samtidigt bjöd han in några av Tiktoks största namn till ett kampanjmöte i Vita huset. ”Jag behöver er!”, var budskapet.
Jag väljer att ligga lågt, det vill säga behålla appen på min mobil men sluta skryta om hur modern jag är. Det är lätt gjort, för min andra video som jag postar får bara drygt hundra views. Jag fattar ingenting, jag trodde jag var en succé? Jag läser någonstans att en användares första inlägg alltid förstärks, och i stället för att ge upp blir jag besatt, även detta har Tiktok förstått om mig. På nätterna är mobilen klistrad i min hand, min kille klagar på att jag inte känns närvarande men när han somnat tar jag fram den igen.
Det går egentligen inte att skriva om upplevelsen av Tiktok, eftersom den ser helt olika ut beroende vem du frågar. Till skillnad från andra sociala medier så utgår plattformen inte från vilka du följer, utan servar dig innehåll utifrån en annan logik. Hur urvalet går till är obegripligt och ogenomträngligt som livet självt. Men sakta men säkert börjar jag åtminstone fatta vissa uttryck, få koll på de allra största namnen. När New York Times skriver om influencern Pookie och hennes kille så behöver jag inte googla.
I februari inledde EU-kommissionen en process mot Tiktok under den nya lagen om digitala tjänster. Det som ska undersökas är om appen är för beroendeframkallande och skapar så kallade ”kaninhålseffekter” som gör att den är svår att lägga ifrån sig. Det kan, menar kommissionen, få starka negativa effekter på individers fysiska och mentala mående, och skapa farliga radikaliseringsprocesser.
Själv känner jag mig inte radikaliserad, min algoritm håller undan allt högerextremt innehåll. Men kaninhålseffekten är stark, jag sugs in. Produkten är för effektiv, det är omöjligt att värja sig. Jag läser mindre, så är det bara. Ofta känner jag när jag försöker koncentrera mig på en bok att jag samtidigt skulle vilja kolla lite på Tiktok.
Mina nästa två inlägg går lite bättre, och jag upptäcker att det inte bara är roligt att scrolla på appen, utan också att pyssla med klippning och redigering. Trafiken går dessutom att följa i realtid, och man får statistik på allt. Datan i sig är ett kaninhål av kul. Tone säger att jag måste ha bättre ljus på mina inlägg, ”tänd lampan, herregud”. Min förebild är Susanna Kierkegaard (@kyrkogaarden) som blandar politisk folkbildning med tips om vintageshopping. Det är så trevligt! Mycket mysigare än att läsa en ledartext, inser jag.
Detta är vad internettänkaren Cory Doctorow kallar ”enshittification”
Jag vet inte vad Tiktok gör med mig, eller med samhället. Säkert är att den skapar en offentlighet som är ännu mer splittrad, ännu mer lockar till ”narcissistisk självframställning och iscensättning av unicitet” som filosofen Jürgen Habermas lite tafatt uttrycker det i skriften ”Offentlighetens strukturomvandling och idén om deliberativ demokrati”. Han har ju inte fel, men det är också tydligt att han missar något. Det är inte bara optimering och självbespegling som lockar här, utan också något annat. Lekfullhet, värme, nya ansikten, ett garv.
Än så länge är Tiktok i Sverige i en sorts nybyggarfas, där algoritmerna verkar vilja ge användarna den bästa upplevelsen. I USA har plattformen gått in i de digitala plattformarnas nästa fas i livscykeln, där det handlar om att tjäna pengar snarare än att växa. Genom att införa en shoppingfunktion drivs användarna mot konsumtion snarare än kul. Detta är vad internettänkaren Cory Doctorow kallar ”enshittification”, en sorts gradvis försämring av de stora digitala plattformar, där användarnas beroende efter ett tag växlas ut i pengar.
Men än är vi inte riktigt där. Jag scrollar vidare, publicerar ett inlägg till. När det blir för mycket smink-tutorials i mitt flöde söker jag upp Göran Greider. Han läser, på snedden och underifrån, ännu en dikt i sitt dåligt ljussatta vardagsrum. Jag tycker att han åldras med stor värdighet.
