”Det här börjar likna flyktingkrisen 2015”
Timothy Garton Ash om Putin, Europas framtid och en missad chans att hjälpa Ukraina till seger
Historieprofessorn och författaren Timothy Garton Ash från Oxford är så nära en europeisk intellektuell det går att komma.
Jag träffar honom på ett stopp på hans maratonresa runt Europa för att göra reklam för sin nya bok om Europa under de 50 år han följt kontinenten.
– Vi har det bästa Europa vi någonsin har haft, slår han fast. Men samtidigt är hotet mot det större än någon gång sedan 1989.
Han ger hotet ett namn. Det lyder; Vladimir Putin.
Men han ger också Europas ledare en känga för att de lät Putin tro att han skulle kunna komma undan med sin aggression mot Ukraina.
– Europa borde ha reagerat mycket hårdare redan 2014 när Putin annekterade Krim och startade krig i östra Ukraina, hävdar Ash. Infört stenhårda sanktioner mot Ryssland. Gett mycket mer militärt stöd till Ukraina. Gått på de ryska pengarna i ”Londongrad” och sett till att vi gjort oss oberoende av rysk energi. Då hade vi inte haft ett krig i Europa idag.
Munnen får ett bestämt drag av tvärsäkerhet som gör att jag ändå känner mig tvungen att invända att sanktionerna den gången beskrevs som de hårdaste som någonsin riktats mot Ryssland. Putin blev så mobbad på ett G-20 möte i Australien av de västliga ledarna att han upprört åkte hem i förväg.
Timothy Garton Ash skakar bestämt på huvudet.
– Sanktionerna var inte alls så hårda som i dag. Minsk-avtalet om vägen mot fred som Angela Merkel drev var inte bra för Ukraina.
Ash skriver regelbundet krönikor i bland annat The Guardian. 2015 skrev han en som fick rubriken ”Ibland behövs det vapen för att stoppa vapen”. Han ler i mjugg åt minnet och berättar att han aldrig fått så många arga läsarmejl som anklagade honom för att vara en krigshetsare.
– Men historien har gett mig rätt.
Kärnvapenkrig
Han tycker också att USA och västvärlden vid den storskaliga invasionen 2022 var alldeles för försiktiga med att skicka vapen till Ukraina av rädsla för att trappa upp kriget.
– När Ukraina under förra året hade momentum och lyckades ta tillbaka område som ryssarna intagit, borde väst direkt ha skickat alla de vapen som vi nu förser Ukraina med. Då hade Ukraina inte behövt möta ryska befästningar i tredubbla led och dödsbringande minfält. Väst missade en utmärkt chans att hjälpa Ukraina till en seger. Nu är det mycket svårare.
Vi sitter i ett rum i Bonnierhuset med direkt utgång till Sveavägen. Omgivna av konst och gamla hantverksmässigt inbundna böcker i glasskåp. Författaren är propert klädd i en ljusrosa skjorta som är öppen i halsen, mörk kavaj och matchande byxor.
Ash flög upp tidigt på morgonen från Malmö och undrar försiktigt om det går att fixa en espresso. Det gör det.
Han vill också sitta på en högre stol eftersom han har ont i ryggen. En stol fixas fram. Lite service kan man begära som berömd författare.
I sin nya bok ”Europa – en personlig historia” återger Ash hur han hittar en dagboksanteckning från 1980 där han med stora bokstäver skrivit ”VI KOMMER ATT FÅ SE ETT KÄRNVAPENKRIG UNDER DETTA ÅRTIONDE”. Han ler åt minnet och är i dag förvånad över att han var mer påverkad av den tidens fredsrörelse än vad han då ville inse.
Gav upp kärnvapen
– Den gången var det apokalypsen vi fruktade. Ett kärnvapenkrig mellan supermakterna USA och Sovjetunionen som skulle utradera världen.
Hur ser han på risken för ett kärnvapenkrig i dag?
– Jag tror inte att Putin kommer att använda kärnvapen i Ukraina. Däremot vill han gärna att väst ska tro att han är beredd att göra det eftersom det gör att Nato blivit försiktigare med vilka vapen de skickar till Ukraina. Vi vet att Ryssland i krigsspel utvärderat fördelarna med att använda taktiska (mindre) kärnvapen i Ukraina men kommit fram till att de inte ger så stora fördelar att det motiverar risken för ett kraftfullt svar från väst.
– En annan viktig faktor är att Kina, trots sitt stöd i övrigt för Ryssland, inte vill att Putin kliver över kärnvapentröskeln. Då riskerar han att förutom Kina även förlora en annan viktig allierad, Indien.
Däremot tror Ash att Rysslands attack mot Ukraina kommer att uppmuntra andra länder utanför Europa att överväga att skaffa sig kärnvapen.
När Ukraina i slutet av 1991 blev en självständig stat hade man sovjetiska kärnvapen på sitt territorium. Kärnvapen som man 1994 gick med på att ge upp som en del av en överenskommelse där Ryssland garanterade Ukrainas territoriella integritet.
– Se hur det gick, säger Ash och slår menande ut med handflatorna.
Panik för migrationen
Om Ukraina haft kvar sina kärnvapen hade Putin aldrig vågat invadera.
– En sanning som inte kommer att undgå länder som känner sig hotade. För dem blir det ett starkt argument för kärnvapen.
Timothy Garton Ash ser migrationen som en ödesfråga för Europa. Om kontinenten inte lyckas få den under kontroll är han övertygad om att de högerpopulistiska krafterna kommer att stärkas ytterligare.
– Vi står nu inför en situation liknande den stora flyktingkrisen 2015. Men den här gången finns det inga länder som vill ta emot dem som kommer. I många huvudstäder råder det närmast panik i hur man ska få stopp på migrationen.
– Efter Berlinmurens fall 1989 rev Europa murar och stängsel. Nu bygger vi upp dem igen. Tyskland införde nyligen gränskontroller mot Polen och Tjeckien.
Det är inte i första hand en fråga om hur många som kommer, menar Ash.
– Framförallt handlar det om att ge medborgarna en känsla av att politikerna har kontroll över migrationen och vilka som kommer. Det är uppenbart för alla att dagens asylsystem inte fungerar. Om det ska kunna överleva måste ledarna återta kontrollen. Jag var i Danmark häromdagen. Där var det uppenbart att de kände att de behärskade läget trots att de inte har något totalstopp för invandringen.
Ash använder det engelska uttrycket ”take back control”, som han ser som en väldigt effektiv och kraftfull paroll som var avgörande för att de som ville att Storbritannien skulle lämna EU lyckades driva igenom brexit.
”Värsta nederlaget”
För en hängiven europé som Ash en oerhört smärtsam upplevelse.
– Det största nederlaget i mitt liv, beskriver han det som.
Han ansikte får ett drag av uppgivenhet men så vågar han ändå se framåt.
– Brexit har peakat. Till och med den nuvarande konservativa regeringen tar steg för att föra landet tillbaka mot Europa. Efter nästa val får Storbritannien förmodligen en Labour-regering som tar ännu fler sådana steg. Men det är först i början av nästa årtionde som det kan bli aktuellt att driva frågan om ett återinträde i EU. Under föreutsättning att det går bättre för EU än det gör för Storbritannien.
I sin bok gör han observationen att många begåvade ledare ofta också är skådespelare, regissörer eller författare. Han tar Winston Churchill, Charles du Gaulle, Willy Brandt och Vaclav Havel som exempel. Men ser han några liknande kvaliteter hos dagens ledare?
Svaret kommer snabbt.
– Ukrainas Volodymyr Zelenskij är ett utmärkt exempel. Under kriget har han visat sig vara en fantastiskt skicklig kommunikatör.
Sista utvägen
När vi går ut på gatan för att ta bilder är Ash först lite tveksam på grund av kylan. Det är två plusgrader ute. Jag undrar om han inte är van från Oxford vid det gråmulna vädret men han drar bara rocken tätare kring sig och sätter en keps på huvudet.
Min sista fråga handlar om koranbränningarna i Sverige. Det vore intressant att få en europeisk intellektuells syn på om det i yttrandefrihetens namn bör vara tillåtet eller inte.
– Det är alltid en dålig idé att bränna böcker, säger Ash. Oavsett innehållet. Det är alltid en dålig idé att inskränka yttrandefriheten om det inte finns väldigt goda skäl. Det jag vill se är att det byggs upp ett massivt socialt och kulturellt tryck som gör att människor avstår från att bränna böcker. Lagstiftning måste vara den absolut sista utvägen.
