Tvärsäker liberal blind för de egna misstagen
Timothy Garton Ash rör sig mest ovanpå när han skildrar Europa
Publicerad 2023-05-13
Vari består Europa och dess värde? Både som geografisk enhet och politisk sinnebild förblir vår kontinent oskarp och undflyende; ett föremål för ständiga förhandlingar, förhoppningar och besvikelser. Försöken att definiera och tillståndsbeskriva Europa stämplas därför ofta med uttolkarnas identitet och ideologiska hemvist. Timothy Garton Ashs populärhistoriska och samtidskommenterande ”Homelands. A personal history of Europe” är inget undantag.
Garton Ash är Oxford-professor i Europastudier men har med ett dussin böcker och regelbunden medverkan i anglosaxiska prestigepublikationer som The Guardian och New York Review of Books gjort sig ett namn som public intellectual, snarare än som en akademiker av rang.
I ett Storbritannien där kontinenten decennierna efter kriget sågs som ett främmande land var Garton Ash en udda figur med sitt intresse för centraleuropeisk kultur och historia. När Europas mentala, politiska och geografiska karta ritades om under 1980- och 90-talen fick han dock stort internationellt genomslag.
Garton Ash hade sett Lech Wałęsa ta nattvarden under Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 och några år senare smugit in bakvägen till Václav Havels bondgård för att äta soppa, dricka öl och samtala med den tjeckiske dissidenten och sedermera presidenten. Därmed blev han lätt att betrakta som experten par préférence; bjöds in till både enskilda och offentliga samtal med Margaret Thatcher, Helmut Kohl och andra som styrde Europas omstöpning. De noggranna redogörelserna för mötena med tidens potentater är föga klädsamma och påminner om hur beredvilligt Garton Ash efter murens fall uppträdde som omslagspojke för en ny europeisk berättelse om evig fred och frihet.
Boken inleds dock i en annan tid och långt ifrån maktens korridorer med beskrivningen av ett grynigt svartvitt fotografi taget på den nordtyska landsbygden i juni 1945. Där syns författarens far – brittisk officer som stridit sig genom Frankrike, Belgien och Nederländerna – bevittna en cricketmatch med både lättnad och allvar i blicken. En bekräftelse av att det värsta var över och ändå ytterst närvarande. Bilden introducerar den första av de två symbolladdade perioder som enligt Garton Ash konstituerar kontinenten så som vi känner den: ”postwar Europe”.
Han konstaterar med fog att 1945 aldrig var ett år noll. Istället blev krigets efterverkningar decennielånga. De märktes i form av faderlösa unga östtyska män som tog tjänst hos Stasi, i det kalla krigets tudelande kraftmätning (trots att nedslagen i Grekland, Spanien och Portugal minner om att ofrihet länge härskade också i Västeuropa), och hos de ”sextioåttor” som förvaltade och fördjupade det europeiska samarbetet för att alternativen ansågs allt för avskräckande.
Resonemanget ger välbehövlig relief till den svenska provinsiella skepsis som präglat synen på europeiska enhetssträvanden. Samtidigt är Garton Ash så upptagen vid högtidstalen att det inte tycks falla honom in att det finns inslag i EU-projektet som haft andra incitament än fred i Europa.
Mest iögonfallande är dock oviljan att förstå och förklara fenomen författaren själv finner motbjudande
Öster om järnridån bestod efterkrigsordningen i form av kommunistiska diktaturer fram till 1989. I skildringarna av förtryckets absurditet och dissidenternas uppfinningsrika mod är boken som mest levande. Likväl finns det något avslöjande och motsägelsefullt i att den av storpolitiken fjättrade lilla människan, som Garton Ash säger sig vilja lyfta fram, alltid visar sig vara en president eller utrikesminister i vardande.
Parallellt med sådana insprängda personporträtt målas kontinentens samtidshistoria, vilket medför snabbspolning snarare än inbromsande fördjupning. Att Slobodan Milosevic gjorde brutalt bruk av en historiskt förankrad serbisk nationalism när den jugoslaviska socialismens dagar var räknade blir i ”Homelands” något som bara sker, utan tillstymmelse till förklaringar i termer av ekonomisk kollaps eller elitkonkurrens.
Garton Ash rör sig ovanpå i dubbel bemärkelse. Tendensen tilltar när 1989 är passerat och han introducerar den andra av sina båda betydelsebärande perioder: ”post-Wall Europe”. Terrorism, islamism, migration och andra frågor som nu träder i fokus är inte Garton Ashs hemmaplan, hur gärna han än vill ge sken av motsatsen. Därtill tycks han helt oförmögen att erkänna Europas avtagande globala relevans.
Mest iögonfallande är dock oviljan att förstå och förklara fenomen författaren själv finner motbjudande. Oavsett om det handlar om Viktor Orbáns väg till makten, utbredd oro inför migration eller brittisk EU-kritik nöjer sig Garton Ash med att förfäras. Folket är förlett och lider av falskt medvetande. Här finns en självrättfärdig fåfänga som blommar ut fullt när Garton Ash först får Brexit att framstå allra mest som ett personligt nederlag, för att sedan beskriva hur han genom sina kontakter på kontinenten avser ställa allt till rätta igen.
Garton Ash har förtvivlat svårt att erkänna egna misstag och att han som exponent för en tvärsäker liberal elit själv kan ha föranlett en del av de populistiska reaktioner han föraktar tycks inte föresväva honom.
Det är förstås omöjligt att skriva en bok om vad Europa har varit, är och kan tänkas bli utan att beröra Rysslands strävan att utradera Ukraina som självständig stat och nation. Om den saken sägs dock inget substantiellt, särskilt inte jämte gedigna historiker som Karl Schlögel och Timothy Snyder. Att beskriva Putins ansikte som rått-likt imponerar lika lite som illa förtäckt skryt om en resa till krigets Lviv. Helt oaktat Garton Ashs avsikt att göra sig angelägen står en sak klar. Vari Europa och dess värde består avgörs av krigsutgången i Ukraina.
