”Kluvet att skriva om min makes otrohet”
”Sniglar och snö” är Agneta Pleijels tredje självbiografiska bok
Agneta Pleijel är skoningslöst ärlig mot sig själv i nya boken ”Sniglar och snö”.
– Man får inte banga. Det blev som ett mantra. Skulle det vara någon poäng med det här skrivandet måste jag vara uppriktig.
”Sniglar och snö” är den tredje delen i hennes hyllade romanserie med ”självbiografisk bäring” som hon kallar dem.
– Nu handlar det om människor som lever, till skillnad från de tidigare böckerna och då blir det besvärligare. Men jag har fått många fler läsarbrev kring de här böckerna jämfört med annat jag skrivit. Det känns som om det legitimerar lite av det man håller på med.
Agneta Pleijel fick en stroke i mars och har nyligen kommit hem från en rehabvistelse i Polen. Hon sitter fortfarande i rullstol, vilket inte hindrade henne från att göra uppmärksammade framträdanden på Bokmässan.
– Jag kan fortfarande inte gå men är tacksam över att jag kan prata.
Följer PO Enquists råd
När hon en gång börja skriva fick hon ett råd från gode vännen PO Enquist. Han uppmanade henne att gå på smärtpunkterna.
- Och det rådet har jag följt. Jag har skrivit om det som gör ont.
Hon ser skrivandet som en särskild sorts hänsynslöshet.
– Under de senaste åren har jag varit väldigt sjuk och min man har varit gudomlig mot mig. Skulle jag då skriva om hans otrohet och att han fått barn med en annan kvinna under vårt äktenskap? Jag kände mig kluven.
Men hon bangade inte.
– Kanske kan några av mina läsare som varit med om samma sak men aldrig talat om det känna en lättnad av att läsa om mina upplevelser. Läsarbreven visar att det finns ett starkt behov av att identifiera sig i läsandet.
”Minnet är bedrägligt”
När Agneta Pleijel bestämde sig för att skriva om sitt liv var det bara det egna minnet hon hade att hålla sig till
– Minnet är bedrägligt, jag vet. Men skrivprocessen väcker glömda minnen till liv. Man går på en sorts upptäcktsfärd, lite som att leva livet en gång till. Det är roligare att skriva om det man inte vet än vad det är. Den unga människan ser framåt medan den gamla ser bakåt och någonstans möts både tidsramarna.
Agneta Pleijel säger att hon började skriva för att förstå vem hon är.
– Det har en sorts terapeutisk effekt. Jag tycker inte det är fel att se litteratur som terapi.
I ”Spådomen – en flickas memoarer”, den första delen i serien, skriver hon om sin uppväxt som präglades av hemligheter, konflikter och föräldrarnas olyckliga äktenskap.
Andra delen ”Doften av en man” handlar om livet mellan 20 och 40. Hon studerade vid universitet i Göteborg samtidigt som hon kämpade för att lyckas i kärlek, bli fri från skuldkänslor och självförakt.
– Mamma hade tidigt förklarat för mig att om du ligger med fler än två män innan du gifter sig är du en dålig flicka. Jag ville bevisa att mamma hade fel.
Chef på Aftonbladet
”Sniglar och snö” tar vid på det politiska 70-talet. Agneta Pleijel har blivit Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning, Aftonbladet. Hon efterträdde den legendariske Karl Vennberg som fortsatt dyker upp på redaktionen i Klarakvarteren, som även befolkas av en rad begåvade, besvärliga medarbetare. Det blir sena kvällar som ofta slutar på krogen.
Agneta, däremot, måste åka hem tidigt till Farsta, där hennes man och dotter väntar i radhuset. Arbete och privatliv blir allt svårare att kombinera. Till slut blir en skilsmässa oundviklig.
Efter en konflikt med tidningsledningen avgår hon också, och börjar ett nytt liv som poet och fri skribent.
Den litterära karriären tar fart, hon skriver pjäser, romaner och tilldelas en rad prestigefyllda priser. Och till slut träffar hon en man som får henne att uppleva den stora passion hon längtat efter. Men det blir en komplicerad relation som periodvis är mycket smärtsam.
Ärvde kärleksmönster
I ”Sniglar och snö” analyserar hon sitt förhållande till män och skriver: Varför satte jag inte ett högre pris på mig själv? Varför i helvete gjorde jag inte det?
– Män har en annan frihet än kvinnor. De tar bara plats i världen, har en tillhörighet och egokänsla som jag tror är genetisk. Flickor har å sin sida blivit mer observanta, de har haft anledning att fundera över mänskliga relationer.
För egen del har hon också ärvt ett kärleksmönster från sina föräldrars äktenskap, där mannen försvinner och kvinnan är förtvivlad.
I dag är hon 83 år och under sin sjukdomstid har hon fått så mycket kärlek och omtanke från sina närmaste. Hon kan äntligen acceptera att hon är älskad av sin man.
– Jag trodde man måste förtjäna det.
