Palestinierna förtjänar också en vanlig tisdag
Historien kommer inte döma oss – men vi kan lära av den
Craig Mokhiber, en FN-chef för mänskliga rättigheter, lämnade nyligen sin tjänst i protest mot mördandet av civila palestinier: ”Återigen ser vi ett folkmord utspela sig framför våra ögon och organisationen vi arbetar för tycks maktlösa inför att stoppa det.”
För den som fortfarande tvekar att kalla den etniska rensningen i Palestina för ett folkmord kanske det är enklare att benämna vad som pågår här. Låt oss kalla det: en helt vanlig dag i Europa. Vi kan ta exemplet tisdag.
Under den helt vanliga tisdagen har Israel just bombat en av de mest tätbefolkade platserna i Gaza, Jabalia. I SVT, Aftonbladet och Expressen beskrivs händelsen genom att direktcitera hur IDF, den israeliska armé som just utfört bombningen, ser på saken.
Onsdag passerar. För många är den en lika betydelselös dag som den innan, då lägret attackerades, och dagen efter, då den israeliska armén ska omringa Gaza city. När jag säger att många ser detta som en dag bland andra, menar jag inte de som varje vecka går ut på gatorna och protesterar. Jag syftar inte heller på de som skrivit under upprop för fred och senare blivit av med sina arbeten, eller de som räds att gå in på sociala medier eftersom deras släktingar kan dyka upp bland de döda.
När jag säger att tisdag för många var en betydelselös dag så menar jag att de röster som är mest högljudda – våra makthavares – tycks betrakta ockupationspolitik som något högst vardagligt. Det är visserligen inte så förvånande att Europa än en gång försöker underlätta utplånandet. I Sverige vill statsministern inte ”sätta sig till doms över läget just nu” samtidigt som Sverige gjorde just det, när de la ner sin röst när FN uppmanade till humanitär vapenvila. Detta samtidigt som det kommer rapporter om barn i Gaza som aldrig någonsin kommer veta vad de döptes till. Deras föräldrar överlevde inte för att berätta vad de heter.
Vissa säger att historien kommer att döma oss. Själv är jag inte säker på att tiden erbjuder någon automatisk rättvisa, iallafall inte så länge vi sätter vårt hopp till dem vars ryggradsreflexer är att ta kolonisatörernas parti. Framtiden kan, om ingenting förändras, vara ytterligare en plats där människor förväxlar en etnisk rensning med en vanlig tisdag.
I stället lär vi oss av historien. Den berättar följande: Först kommer avhumaniseringen, sedan våldet. De som gör motstånd mot samma våld kommer misstänkliggöras. Men framför allt lär den oss att vi måste kämpa ändå, av den enkla anledningen att kampen för frihet alltid sker i nuet.
Palestinierna förtjänar inte bara ett omedelbart eldupphör. De förtjänar frihet. De förtjänar att vakna upp en tisdag, och undra vad denna, helt vanliga dag, har att erbjuda.
