Hoppet om ett fritt Kina har kommit på skam
Hanna Sahlbergs dröm om att ”bli kines” förvandlades till sorgsen klarsyn när tumskruvarna drogs åt
Det var i början av 2000-talet som Hanna Sahlberg inledde sitt närapå allomfattande försök att bli kines. Hon ville kunna tala och läsa och skriva som en kines. Men också äta, dricka, bete sig, gå och stå – kinesiskt. Helt enkelt kunna dela de siniska villkoren, ända ut i tåspetsarna.
I slutet av sin bok "Den osynliga muren: Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines" (Weyler) får hon höra att hon skrattar annorlunda nu, när hon talar språket, än tidigare. Och det framstår som den paradoxala bekräftelsen både på hennes misslyckande och på hennes rite de passage in i det kinesiska.
Hanna Sahlberg började sin resa i Kunming, provinsen Yunnan, i södra Kina, där hon försörjde sig som guide på engelska och umgicks med konstnärer medan hon febrilt antecknade och ljudade de kinesiska tecknen. Sedan snabbkörde hon en universitetsutbildning i Lund, för att redan 2006 utses till SR:s korrespondent i Kina och etablera radions första reguljära kontor i Peking.
Själv hade jag nästan 30 år tidigare inlett ett liknande försök att försjunka och fördjupa mig i det kinesiska. Eftersom allt studentutbyte mellan Kina och Sverige hade satts på undantag 1966, då Kulturrevolutionen brutit ut och i stort sett stängt alla skolor och undervisningsinstitutioner, dröjde det ända fram till 1973 innan jag och två studentkamrater fick möjlighet att göra ett försök att bli en smula mer bildat kinesiska.
Vid det laget var den kulturrevolutionära ”stormfloden” över, även om vi som nytillkomna snabbt blev invigda i en av de otaliga avläggarna: Kritikkampanjen mot Lin (Biao) och Konfucius. Den relativa uppbrottsstämning som rådde innebar paradoxalt nog att den tappra skaran av 150 utländska studenter vid Pekings universitet (fler var vi inte) effektivt inlemmades i den kinesiska undervisningen. Vi ingick i samma klasser, vi hade kinesiska rumskamrater och vi deltog i ”den öppna dörrens skolan”.
Och plötsligt kunde författare och kritiker, utan inblandning av politiska direktiv, diskutera den nödvändiga åtskillnaden mellan ”masskultur” och ”finkultur”, det vill säga mellan propaganda och konst.
Det vill säga, en månad per termin antingen på landet, inneboende hos någon av Folkkommunens bönder, eller i någon av Pekings industrier och där inhysta i de vanliga arbetarsovsalarna för ogifta. Med halvtid studier, och halvtid prao. Tillbaka på universitetet efter arbetsmånaden hade vi ett privilegium: en egen matsal. Annars delade vi samma en och halv timme varmvatten i duschrummen på eftermiddagen med alla andra. Lite kinesisk tyckte jag mig ha blivit under de tre år som det varade.
Precis som en av Hanna Sahlbergs äldre kinesiska journalistkollegor ger uttryck för i ”Den osynliga muren”, framstår 80-talet (fram till Massakern) som det gyllene decenniet. Då gjorde jag själv många och ofta långa resor i landet. Det var då den femte generationen filmare steg fram: Chen Kaige, Zhang Yimou, Yan Xueshu, Wu Tianming…
Och plötsligt kunde författare och kritiker, utan inblandning av politiska direktiv, diskutera den nödvändiga åtskillnaden mellan ”masskultur” och ”finkultur”, det vill säga mellan propaganda och konst. Och de bildande konsterna. Och teatern. Och det intellektuella samtalet i stort. Och det gick att känna sig rätt hoppfull om utsikterna att bli en lagom lycklig kines.
I Hanna Sahlbergs skildring infaller denna ”lyckliga tid” i den indiansommar som trots allt visade sig några år efter Massakern 1989. Då fanns fortfarande den starka förhoppningen att Kina skulle vakna på rätt sida, den här gången.
Det brutala, abrupta slutet på 80-talets långvariga töväder som Massakern innebar var framför allt ett politiskt och mänskligt nederlag. Jag minns att jag noterade att det bara dröjde sex veckor efter 4 juni innan de utländska bolagen (inbegripet Ericsson och Atlas Copco) var tillbaka vid ”business as usual”.
Också inrikes gjorde myndigheterna allt för att upprätthålla den synbara normaliteten. Antalet filmer som producerades 1990 var fortfarande över 120. Kinas överlägset mest populära tv-serie, ”Längtan”, påbörjades före 1989 med den kinesiska litteraturens enfant terrible Wang Shuo som huvudförfattare och med premiär 1990, och var i grunden en uppgörelse med Kulturrevolutionen och en sorts upprättelse av ”det vanliga livet”. Men den kom också att betraktas som en (tvivelaktig) försoningsgest: ett slut på våldet. I varje fall kan man betrakta den som en inledning på ett nytt töväder, dock mer kontrollerat än vad 80-talet hade erbjudit.
Det var denna ”indiansommar” som Hanna Sahlberg fick uppleva, med en friare press och en uppkäftigare journalistik och till och med ett frimodigare kommunistparti. Den här gången har det framför allt varit med hjälp av de allt brutalare tumskruvarna som man så småningom dikterat de allt hårdare politiska villkoren.
Vad som till slut, oundvikligen, inträffar i Sahlbergs ”dröm” om att bli kines borde nog kallas klarsyn, men innebär också en sorgsenhet som jag själv delar. Att förhoppningen om ett mer demokratiskt Kina fortfarande har kommit på skam, och till och med vridits tillbaka när man ser på den han-kinesisk-nationalistiska politiska backlash som präglar minoritetspolitiken i Xinjiang, men också i kinesiska Mongoliet.
Just nu är det i stället Hanna som bistår storasyster Liu, som befinner sig i Sverige med sin konst och sitt barn, i sitt försök att bli svensk.
