Jag gråter hellre över den kinesiska filmen
En kort tid fick produktionen vara nyskapande men nu har censuren hårdnat
Tillsammans med journalisten och författaren Erich Schwartzel (Red Carpet: Hollywood, China and the global battle for cultural supremacy) gråter Karin Svensson en skvätt över amerikansk film och dess vedermödor på den kinesiska biografmarknaden.
Visst kan det ses som ett problem att den kinesiska filmcensuren gör det svårt för US-amerikanska filmer att vara sitt riktiga amerikanska själv på kinesiska, så att dess filmbolag och producenter i sin iver att mjölka den kinesiska biografmarknaden på intäkter tvingas frångå sina stolta frihetstraditioner.
Men att detta skulle räcka till ”berättelsen om det ödesmättade mötet mellan två kulturer – den ena hungrig på pengar och den andra på global makt” har jag svårt att se. När den kultur som är ”hungrig på pengar” också har något hundratal militärbaser världen över och står för 36 procent av världens försvarsutgifter och den som vill ha global makt är den som ständigt, och med rätta, blir beskylld för plånboksdiplomati.
Själv fäller jag hellre några tårar över de allt hårdare tumskruvar som den kinesiska censuren kommit att sätta på den inhemska film- och tv-produktionen, efter att under tioårsperioden 2005–2015 ha tillåtit ett rätt frimodigt och fantasifarligt nyskapande.
Det gäller inte bara den kinesiska independentfilmen, som ju är mindre okänd också på våra kulturpolitiska breddgrader, utan i lika hög grad den populärkulturella genren med regissörer som Feng Xiaogang, Ning Hao, Stephen Chow (HK). Och kanske mest påtagligt vad gäller rätt många av de cirka 60 tv-serier som de olika regionala tv-bolagen årligen producerar.
Det har inte heller inneburit att de tillfälliga tillslagen och yrkesförbuden någonsin helt har upphört, men förvånansvärt mycket har fått passera.
Erotiska begär, om än med påklädda rumpor, bejakad promiskuitet, homo- och transsexualitet och en väldig öppen fascination för det stora landet i Väster är snarare regel än undantag i många tv-serier från det senaste årtiondet. Och till och med den av Svensson så efterlängtade underhuggaren är faktiskt en rätt vanlig förekommande figur i kinesisk populärkultur.
Min egen favorit Fang Yuan, spelad av Lei Jiayin, är hjälten i Jag älskar min Manny, där huvudpersonen tar sig upp från att vara dumpad pappa, bosatt i frugans lillebrors biografsalong, över karriär som nanny åt ensamstående framgångsrika mammor till att till slut förespeglas jobbet som uppskattad industridesigner och heltidspappa åt sin älskade dotter.
Beträffande fastighetskoncernen Wandas ägande av Filmstaden kan jag lugna Svensson med att Wanda sedan 2021 inte längre är majoritetsägare av den amerikanska biografkedjan AMC som äger Filmstaden, utan endast har 10 procent av aktierna. Inte heller under den tid som Wanda disponerat kontrollposten i AMC har kinesisk propagandafilm dominerat biokedjans utbud. Antalet filmer från folkrepubliken under den aktuella perioden tycks uppgå till en (1).
Därmed är hotet att Kinas president Xi Jinping skulle ringa upp Wandas styrelseordförande Wang Jianlin och beordra fram en repertoar dominerad av kinesiska patriotrullar på Filmstaden nästa säsong åtminstone tills vidare avvärjt.
