Nya Top Gun-filmen lyder Kinas censurkrav

Ny bok beskriver hur Hollywood anpassar sig efter diktaturens påbud

Den första ”Top Gun”-filmen kom 1986 och på Mavericks skinnjacka syntes både Japans och Taiwans flaggor. I maj, 36 år senare, kommer den andra ”Top Gun” – och flaggorna har bytts ut mot vagt liknande märken.

Maverick är tillbaka. I maj kommer filmen där Tom Cruise repriserar rollen som den kaxiga stridspiloten som retade ryssen i 80-talsklassikern Top Gun. Under flera decennier förkroppsligade Maverick den amerikanska idealmannen – han som tänker själv och går sin egen väg, och som kan bära upp en tuff skinnjacka.

Men när uppföljaren når biograferna lever vi en ny tid. Ett stukat USA har inte samma makt och inflytande i världen, och Mavericks skinnjacka har fått anpassas därefter. För att få tillgång till den helt avgörande kinesiska biomarknaden – 1,4 miljarder potentiella biljettköpare – har Taiwans och Japans flaggor bland tygmärkena på bakstycket ersatts med två vaga symboler i samma färgskala.


I den nya boken Red carpet: Hollywood, China and the global battle for cultural supremacy försöker Wall Street Journal-journalisten Erich Schwartzel reda ut vad som hände under decennierna mellan den första och den andra Top Gun-filmen. Genom samtal med studiochefer, filmskapare och vanliga kineser har han samlat sprängstoff till berättelsen om det ödesmättade mötet mellan två kulturer – den ena hungrig på pengar och den andra på global makt.

En första ledtråd till vad som komma skulle var ett telefonsamtal hösten 1996 från den kinesiska ambassaden i Washington till chefen för strategisk planering på Disney: ”Under de senaste 48 timmarna har ni inlett inspelningen i Marocko av en film om Dalai Lama”. Nyheten om Martin Scorseses Kundun – som skildrade Tibets andlige ledares upplevelser under det kinesiska maktövertagandet – hade nått de kinesiska myndigheterna före Disneyledningen.

Trots att bolaget ströp filmens marknadsföringsbudget och minimerade antalet biovisningar i USA, utestängdes företaget från den kinesiska marknaden under två år. Det var först när vd:n Michael Eisner personligen bad om ursäkt för denna ”förolämpning mot våra vänner” och intygade att det aldrig skulle hända igen, som Disney återigen kunde verka i Kina. Sony gjorde en liknande pudel efter sin Dalai Lama-skildring Sju år i Tibet.


1990- och det tidiga 2000-talet var en tid av omvälvning inom den amerikanska nöjesindustrin. Filmbolag sögs upp av enorma mediekonglomerat, där aktieägarnas möjlighet till utdelning trumfade alla andra ambitioner. Sedan kom finanskrisen, som torpederade dvd-försäljningen i USA. När filmer som Jagad (1993) och Titanic (1997) lyckades göra en fin vinst i Kina vändes Hollywoods fokus österut. Och Kinas ledare var ivriga att lära sig av drömfabrikens förmåga att sprida amerikanska ideal över världen.

Boken listar regimens censurregler som är så absurda att jag får bilden av en förälder som hovrar över ett litet barn, ständigt redo att sätta handen framför dess oskyldiga ögon

Erich Schwartzel radar upp exempel på vad den här utvecklingen har betytt, från tassandet kring Tibet- och Taiwanfrågan till ett stående krav på ”positiva” skildringar av Kina i Hollywoodfilmer.


För att passera censurens nålsöga har Hollywood tagit bort bilder av underkläder på klädstreck mellan bostadshus i Shanghai i Mission impossible 3 (en vanlig syn i staden, men censorerna tyckte att det såg illa ut), skaffat undan minnesraderaren i Men in black (för känsligt i ett land som vill kontrollera det kollektiva minnet av historien) och klippt bort Chris Pratts nakna rumpa i Passengers – bland mycket, mycket annat.

I vår oroliga samtid ligger det nära till hands att fundera på hur undfallenheten har påverkat maktbalansen i världen, också i vårt eget hörn – sedan 2017 äger kinesiska Wanda Group den största svenska biografkedjan Filmstaden. Men man ska inte glömma vilka som är de främsta offren för Kinas syn på vad film ska vara: det kinesiska folket.

Boken listar regimens censurregler som är så absurda att jag får bilden av en förälder som hovrar över ett litet barn, ständigt redo att sätta handen framför dess oskyldiga ögon. Inget naket, inga droger, inga brottslingar som inte ångrar sig, inga tidsresor (den ”rätta” historien är ju redan fastställd av kommunistpartiet), inga karaktärer med negativ eller passiv syn på livet – och inga problematiska metaforer. Till det sistnämnda räknas filmer om alla sorters ifrågasättande av auktoriteter. Underdogen som triumferar – denna amerikanska favoritarketyp – hotar hela den kinesiska samhällskonstruktionen.


Även om filmindustrin har setts som en urstark förmedlare av demokratiska värderingar så har det snarare varit en biprodukt än ett självändamål. Hollywood var lika undfallande mot Nazityskland, som begärde att På västfronten intet nytt (1930) skulle klippas om så att Tyskland inte framställdes som ”svagt”. För att säkra tysk distribution gick filmbolaget Universal med på att visa den nya versionen i resten av världen också. MGM-bossen Louis B Mayer ska själv ha plockat bort ordet demokrati ur manuset till krigsskildringen Kamrater från 1939 av samma skäl.

På senare år har den amerikanska filmen blivit omsprungen på den kinesiska marknaden – av kinesisk film

Schwartzel citerar en studiochef som efter ett långt samtal om Hollywoods kompromisser för att kunna arbeta på den kinesiska marknaden, utbrast: ”Jag ser mig inte som en fanbärare för västerländsk demokrati – jag är här för att tjäna pengar!”

Men lönar det sig? På senare år har den amerikanska filmen blivit omsprungen på den kinesiska marknaden – av kinesisk film. De trista propagandafilmerna från Maos dagar har fått en uppdaterad, mer storslagen paketering, och publiken har fått smak på att se sig själva i hjälterollerna.

När Patrioten (2000), om det amerikanska frihetskriget, förbjöds i Kina bad censorerna samtidigt om att få behålla en kopia av filmen: ”Vi vill att andra på byrån ska se den så att de lär sig hur man gör en bra propagandafilm.” Nu har den kinesiska filmindustrin plockat vad den behövde från Hollywood, inklusive rutinerade filmskapare som Finlandsfödde actionregissören Renny Harlin, som har en blomstrande karriär i Kina.


Kvar står den amerikanska filmindustrin med samma skakiga framtid som innan de sålde ut demokratin, samtidigt som Kina räknar med att lägga världen för sina fötter med övertygande underhållning. Erich Schwartzel ringar in konsekvenserna av den blinda vinsthungern med två meningar: ”Amerikanska filmbolag tänker i börskvartal. Kina tänker i sekler.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln