”Gustav Vasa var grym och maktsugen”
Herman Lindqvist har skrivit en biografi över den gamle kungen
Varje morgon stiger han upp klockan fyra och skriver utan uppehåll till efter lunch.
– Så håller jag på tills boken är klar, säger Herman Lindqvist, 80, aktuell med ”Varför just han?”, en biografi över Gustav Vasa.
Det är hans 69:e bok, den 70:e är redan skriven och den 71:a på gång.
– Jag ville skriva om Gustav Vasa för att han är den ende kung som de flesta svenskar vet något om. Han har framstått som en sorts Gunnar Sträng. Eftersom det i år är 500 år sen han valdes till kung kändes beslutet ganska självklart.
Herman Lindqvist anser att Gustav Vasa lade grunden till det moderna Sverige.
– När han tillsattes 1523 var vårt land fattigt och splittrat, styrt av danska kungar. Då han dog 1560 efterlämnade han ett rike där gränserna var trygga, skattkistorna fyllda, alla uppror hade slagits ner och landet hade en egen stark armé och flotta.
Hur var han som person?
– Grym, målmedveten och maktsugen. Inte särskilt sympatisk men en perfekt ledare för den tidens förhållanden.
Innan Herman Lindqvist påbörjar ett bokprojekt ställer han de frågor han lärt sig som journalist. Vad är storyn? Vad kan man göra rubriker av? Och hur ska man formulera ingressen?
– Det är oerhört viktigt hur man börjar en bok. När man väl fått ihop en bra ingress är det bara att köra på. Astrid Lindgren formulerade det så här: En bra bok ska vara som en gädda. Den ska ha tänder som hugger tag, massor av kött och en snärt på slutet.
Kände sig inte hemma
Han säger att han aldrig drabbats av skrivkramp.
– Jag tycker bara att det är roligt att bli uppslukad av en historisk period och dess huvudpersoner. Det är bättre än filmer och romaner, för allt hände på riktigt.
Herman Lindqvist har bara bott åtta år i Sverige.
– Jag växte upp i Helsingfors där min pappa var pressråd. Vi hade ofta besök av dåtidens främsta svenska journalister som Bang, TG Wickbom, Jolo och Kurt Andersson. Jag var sex, sju år när jag lyssnade på dem i smyg, hörde allt spännande de berättade och bestämde mig för att sådan skulle jag också bli när jag blev stor.
Han visste att han var svensk, något han var stolt över. Men han tyckte varken han hörde hemma i Sverige eller Finland.
– Jag blev en svensktalande, utanförstående observatör, en europé med rötter i Sverige.
Sett människor dödas
Vid 70 års ålder träffade han Liliana, en polsk lärarinna. De blev passionerat förälskade, gifte sig och flyttade till Warszawa. Nyligen fyllde han åttio år, vilket inte hindrar honom att leva som han alltid gjort.
– När jag var ung trodde jag aldrig att jag skulle bli så gammal. Jag såg åttioåringar som några som måste tas om hand och bo på ett hem. Idag när jag läser om åldringar i tidningarna kan det visa sig att de är yngre än jag. Men eftersom jag har möjlighet fortsätter jag att skriva och har alltid olika projekt på gång. Varje dag försöker jag lära mig något nytt.
Herman Lindqvist säger att han haft en oerhörd tur.
– Jag har inte drabbats av några allvarliga sjukdomar eller skadats i något krig trots att man skjutit på mig. En gång dog min tolk i mina armar och jag har sett människor huggas ihjäl med machete.
Han har fortfarande mardrömmar och hade länge svårt för fyrverkerier.
– De låter precis som inbördeskriget i Libanon. Vad som inte framgår i tv-rutan är det enorma ljudet, tryckvågen som går genom marken och upp i kroppen. Det känns som om en jättelik drake spyr ut sin eld på en, det sticker i hela kroppen. Och samtidigt utsätts man för den fasansfulla lukten av ruttnande kött och brinnande sopor.
”Nu står allt och väger”
Under flera år hände det att han mitt i natten plötsligt kunde dra ner sig själv, sin dåvarande fru och madrassen på golvet medan han upprepade lugnande: ”Det är bara inkommande granater”.
Numera följer han på nytt ett krig men på hemmaplan i Polen tillsammans med sin hustru Liliana.
– Risken är väldigt stor att det utvecklas till något ännu värre om det inte inträffar något oerhört dramatiskt i Ryssland. Vilket jag håller för otroligt. Det ryska folket verkar tro på den officiella bilden att Ryssland är angripet av västmakterna.
Till en början förhöll sig regeringarna i väst avvaktande till Ukrainas behov av vapen. Tyskland till exempel erbjöd sig att skicka hjälmar. Ukrainarna svarade: Kan ni inte skicka förkläden också?
– Men sedan dess har vapenleveranserna blivit fler och tyngre och då kommer ryssarna svara på något sätt. Jag kan tänka mig att vi om trettio år kan få läsa i historieböckerna att tredje världskriget började med att Ryssland invaderade Ukraina. Precis nu står allt och väger.
