Barn sattes i fängelse – och inget blev bättre
Tidölaget har mycket att lära av rättsskandalen i Tennesse
Regeringen vill inrätta särskilda fängelser för unga mellan 15 och 17 år. Samtidigt har SD länge drivit att man ska sänka straffmyndighetsåldern, som i dag är 15. 13-åringar borde kunna dömas till livstids fängelse, sa Jimmie Åkesson i oktober.
Med den senaste tidens dödliga gängvåld, där både offer och gärningsmän ofta varit chockerande unga, är det inte konstigt att man ser över hur vi ska hantera unga som begår brott. Vi låser i dag in minderåriga på sis-hem, men den senaste tidens granskning av såväl dessa som hvb-hemmen visar att det finns stora problem.
Frågan om skärpta straff för minderåriga är ovana marker i svensk debatt. Här finns en stark tradition av att värna barns rätt, att se barn som sina egna individer och med särskilda rättigheter; det är ett faktum att Sverige länge legat i internationell framkant i dessa frågor. Men med dagens snabba pendelrörelser i debatten gäller det nu att vara varsam – för vi vill inte hamna i Rutherford, Tennessee.
För två år sen dömdes Rutherford county att betala sex miljoner dollar i skadestånd, efter att ha förlorat i en grupptalan. Myndigheten hade under flera år olagligt gripit och systematiskt satt hundratals, kanske över tusen, barn i fängelse – några dagar, veckor, månader. De hade gjort bilinbrott, stulit en högtalare eller tänt eld på en papperskorg, men det var också barn som hade klottrat, druckit alkohol eller skolkat. De yngsta var sju år gamla.
Det förekom också att barn sattes i isolering. 23 timmar av dygnet i en cell med övertäckt fönster, en mugg och en bibel – allt annat plockades bort. En 15-årig pojke hölls så i åtta dygn i sträck.
Om detta system, hur det uppstod och till slut föll, handlar poddserien ”The kids of Rutherford county” av Meribah Knight. Det var ett system som spårat ur, mycket på grund av den stora makt enskilda domare har USA. Här var det domaren Donna Scott Davenport som infört ett glest filter för när man kunde låsa in barn – skandalen består alltså inte i att barn sätts i fängelse, utan på vilka (väldigt lösa) grunder det skedde. Det är på många sätt en mycket amerikansk historia, men trots att såväl attityder som rättssystem skiljer sig en hel del från det svenska så gör argumentation och psykologi att man känner igen sig.
En annan sak som slår den som lyssnar på ”The kids of …” är hur de som arbetar inom ett sådant system påverkas, anpassar sig.
Domare Davenport medverkar inte i podden men som en uppburen person i stan hördes hon under många år ofta i lokala medier – hon kallade sig gärna ”the mother of Rutherford”. Hennes retorik låter mycket bekant. Hon brukade säga att allt yngre barn uppför sig allt värre – ”jag har ofta 9-åringar i min rättssal” – och därför måste gamla tiders värderingar återupprättas, det är en fråga om ”sunt förnuft”. Om ett barn svor i rättssalen brukade Davenport skicka det i fängelse i mellan två och tio dagar. För detta fick hon en officiell reprimand, vilket hon kommenterade i den lokala tidningen: ”Bröt jag mot reglerna? Heck, yes! Kommer jag att låta en unge svära åt någon? Heck, no!”. Det är inte svårt att föreställa sig hur ett sådant citat skulle spridas med förtjusning på sociala medier i Sverige.
Ett standardskäl för att fängsla barn var att hen utgjorde en risk för sig själv, barnet behövde hjälp. När Davenport så småningom själv förhördes hävdade hon att ”vi straffar inte barn. Vi ger dem behandling”.
En annan sak som slår den som lyssnar på ”The kids of …” är hur de som arbetar inom ett sådant system påverkas, anpassar sig. Poddserien tar sin början i vad som blev en nationell skandal, när elva mellanstadieungar greps och sattes i ungdomshäkte för att inte ha ingripit när ännu yngre barn slogs – vilket visade sig inte vara brottsligt. Den polis som beslutade att skicka tre kollegor för att gripa barnen i skolan vidhöll efter långa förhör med en perplex internutredare att hon inte hade gjort något fel. ”Barnen behövde rehabilitering och det är samhällets sak att se till att de får det.”
En tredje iakttagelse är att det bland jurister i USA är lågstatus att jobba i ungdomsdomstolar, det ger varken pengar eller prestige. De låt oss säga färgstarka advokater som medverkar i podden säger utan omsvep att de tog uppdrag där bara för att de inte fick några andra – det är nog knappast de bästa ombuden som bevakar barnens rättigheter.
För ja, givetvis har även barn i Tennessee rättigheter. Precis som här heter det att domstolen alltid ska verka för barnets bästa. Men Meribah Knight, som under lång tid bevakat frågan, konstaterar att det i Rutherford inte fanns mycket kvar av den ambitionen annat än i språket, som att domstolen meddelar ”beslut” och inte ”domar”. I övrigt hade systemet blivit en kopia av kriminalvården för vuxna.
Amerikanska experter, aktivister och inte minst personer som själva varit med om det vittnar om effekterna av att låsas in som barn: stigmatisering, psykiska besvär, trauma, högre risk att inte slutföra skolan och att återfalla i brott (här kan man också påminna om den återkommande internationella kritiken mot Sverige, om alltför långa häktestider för unga). Pojken som satt isolerad i åtta dygn är i dag 22 år och fick skadestånd för hur han behandlades – men sitter i fängelse, dömd för småbrott och för att inte ha skött sin villkorliga frigivning. Hans liv har liksom aldrig fått styrfart.
Den som inte bryr sig om följderna för barnen kan fundera på detta: det blev aldrig bättre. De som verkade i systemet ansåg snarare att det bara blev värre och låste in allt fler barn, trots att inget pekade på att ungdomsbrottsligheten faktiskt ökade. Innan myndigheten stämdes hade Rutherford tre gånger så många barn i fängelse som distrikten runt omkring.
Från en progressiv syn till en auktoritär, där barn liksom i Rutherford måste knäckas, disciplineras till underkastelse ”för sitt eget bästa”.
Tror jag att inrättandet av ungdomsfängelser kommer att leda till att vi snart burar in 8-åringar som har klottrat? Nej. Men i Tidölagets återkommande tal om paradigmskiften finns ett som jag särskilt fruktar: en förändrad syn på barn. Att barns rättigheter ska bli något barn kan mista, precis som med medborgarskapet. Att de kommer att kasta ut barnbegreppet med badvattnet.
Jimmie Åkesson säger att 13-åringar kan dömas till livstid eftersom ”är man tillräckligt gammal för att begå ett grovt våldsbrott, då är man också tillräckligt gammal för att ta konsekvenserna”. Det är motsatsen till hur rättsväsendet tidigare har resonerat: barn förstår inte konsekvenserna av sitt handlande – det är ett biologiskt faktum – och ska därför bedömas efter det. Och om Åkesson vill döma 13-åringar till livstid, hur vill han då hantera en 11-åring som begår brott? En 9-åring?
Med den synen öppnar han för att ta ifrån barnet den särskilda status det länge har haft i Sverige – om något ett brott med en svensk värdering. Från en progressiv syn till en auktoritär, där barn liksom i Rutherford måste knäckas, disciplineras till underkastelse ”för sitt eget bästa”. Häktespastorn Olle Jonasson var inne på samma sak när han i DN vädjade om att inte ge upp tanken på att barn som dragits in i gängkriminaliteten ska kunna hjälpas till ett laglydigt liv. Han är för öppnandet av ungdomsfängelser men betonar också barns särskilda behov av trygghet och utbildning.
Det är 123 år sen Ellen Key utropade 1900-talet till ”barnets århundrade”. Det vore synd om det bara blev ett.
