Ingen har skrivit så sant om bonusfamiljer
I ”Sniglar och snö” visar Agneta Peijel vad en förälder ska vara
80-tal i Stockholm. Agneta Pleijel bor i en femma i Tanto med sin 10-åriga dotter. Själv är hon 40 år. Både hon och dottern har levt ett helt liv fram till den här punkten. Innan bodde de i ett radhus i Hökarängen, med barnets far – en psykoanalytiker som inte älskade vår huvudperson. Nu är hon älskad, men även den nya har levt ett helt liv och även han har ett barn. Bilden som målas upp gör det på motsatsen till ett oskrivet blad. Det är en teckning redan fylld av massa skit. En full rymd. Så här skriver hon i nya romanen ”Sniglar och snö”:
”Att foga ihop fyra individer till en familj, fyra som inte har valt varandra, som har olika behov och förhoppningar och som alla kommer ur ursprungsfamiljer som har gått i kras, är något av det svåraste jag varit med om. Det hände för många under denna tid och många påstod att var lätt. Jag är av en annan uppfattning. Det var inte alls lätt.”
Som om det praktiska skulle vara det svåra i det oerhörda i att bli någons förälder?
Är det första gången någon skriver sant om ”bonusfamiljer”? När nya mammor och pappor blir ihop i kulturen skildras logistiken som det jobbiga och inte är smärtan? Kalender på kylskåpet och hämtning och lämning, det svåra?
Ja, föräldraskap överlag: sömnlösa nätter och kallnat kaffe. Som om det praktiska skulle vara det svåra i det oerhörda i att bli någons förälder?
Enda jag kan komma på är i ”Fanny och Alexander”, när barnen flyttar in till den pennalistiska biskopen. Och i Woody Allens ”Manhattan” när hans exfru Meryl Streep blir ihop med en kvinna och han ska lämna sin son hos dem och nya kvinnan försöker köra över honom med bilen, det är kul. Men till skillnad från Bergman och Allen skriver Pleijel om den egna skulden.
Jag tror också det är därför Andrev Walden vann Augustpriset nu. Han skriver däremot ur barnets perspektiv, bristen på säkerhet att vara med en bonusfarsa som inte älskar en, bonusbarnet. Han har blåmärken, men inte hans halvsyskon. Lär sig att en hurring inte är ett slag.
Pleijel fortsätter berätta och lyckan som ligger så nära olyckan. Hon och den feta M gifter sig äntligen. Tanto igen. Fest. Dagen efter, Ella Fitzgerald på hög volym. ”Det känns inte svårt att städa.” Vår huvudperson är lycklig. Dottern har varit lite bakgrunden under gårdagens festligheter, tänker den nygifta 40-åriga mamman när hon går in i dotterns rum. På väggen hittar hon en uppnålad lapp där det går att läsa: ”Nu har jag inte en mamma mer”. Och det här är första gången jag läser om vad en förälder ska vara. Hon reagerar inte defensivt, med att säga ”Det har du visst”. Hon viker ihop lappen och bär den som en påminnelse att göra vad som krävs för att visa att barnet har en mamma. Hon orkar med den strålning som är ett barns negativa känslor. Står kvar, utan att dribbla bort smärtan eller förhandla.
