Låt mig slippa att vara kvinna
Vi lever i en backlash mot #metoo – de patriarkala strukturerna sitter som berget
Jag lever just nu med två kvinnokroppar. Min egen, som är en bit in i medelåldern. Det är en knepig tid. Jag ser mig noga i spegeln varje dag. Det är som om området runt min mun långsamt håller på att kollapsa. Det skarpa vårljuset visar obönhörligt nya linjer.
Bredvid mig går min dotter. Hon är fortfarande liten. Men hon växer snabbt och snart kommer omvärlden att betrakta henne på ett nytt sätt. Inför detta känner jag en sorg som är stark, överväldigande och överdriven.
Jag förstår att den handlar om min egen erfarenhet snarare än hennes, om minnen som väcks till liv.
Vi lever i en sorts backlash mot #metoo, eller kanske snarare en fortsatt omförhandling. Det nya för mig är att när Lambertz är vidrig på sin presskonferens eller Soran Ismail berättar att han har knullat hundratals tjejer för att stärka sitt ego så är det inte mig själv jag tänker på, utan min dotter.
Eller, jag tänker på saker som har hänt mig och så tänker jag på henne. Min reflex blir att jag vill låsa in henne, att det bästa vore om hon slutade växa, att hon ska fortsätta vara liten. Det är ett ofrivilligt överförande av rädsla, av ödesbestämning.
Det är något förljuget med min sorg, för vad är det för tillstånd jag vill skydda? Att vara människa är alltid att vara beroende av världen. Det lilla barnet är inte fritt, tvärtom. Kanske – troligen – blir det en lättnad för min dotter att få slippa mammablicken och välja hur hon vill möta världen.
Att få välja. Går det? På många sätt är svaret nej. De patriarkala strukturerna sitter som berget. När min dotter kommer hem från skolan berättar hon att lärarna varnat för tafsardagen.
Kunde jag själv välja? Jag försöker minnas.
Detta med att vara kvinna, till exempel. Jag har inget emot ordet men det är svårt att förhålla sig till. Kanske har det att göra med mitt eget vuxenblivande, att jag var obekväm i min kropp som tonåring, jag kände mig ful och konstig. Det skapade en permanent misstänksamhet mot – och rädsla för – det performativa i kvinnligheten.
Det är en värld där idén om individuell framgång och bejakande av perfektionistisk femininitet sammanblandas.
Detta är min erfarenhet. Jag har vänner för vilka det var tvärtom, som upplevde en frihet och lekfullhet i kvinnlighet och sexualitet under uppväxten.
Inför samtidens Instagram-feminism och fokus på skönhet känner jag ett skavigt utanförskap. Jag uppfattar att den kräver att kvinnlighet konstrueras på ett visst sätt med fokus på kroppen och femininitet. Jag är rädd för att samspelet mellan kommersiella drivkrafter och en brutal och samtidigt försåtlig sociala medier-logik gör det som skulle kunna vara en lek med roller till något närmast tvingande.
Det är en värld där idén om individuell framgång och bejakande av perfektionistisk femininitet sammanblandas. ”Det är en feminism som inte har utraderat den tyranniska idén om ideal-kvinnan, utan snarare har bäddat in den och gjort den än svårare att förhålla sig till”, som författaren Jia Tolentino skriver i Falsk spegel.
Min poäng är att det är svårt med kollektiva identiteter, jag värjer mig mot idén om att jag förutsätts ha samma erfarenheter och känslor som andra. Mitt inre landskap är mitt.
I #metoo kom en flod av vittnesmål. Kraften i rörelsen kom dels ur en växande kunskap om och krav på förändring av patriarkala strukturer. Men också ur nätets logik som är skräddarsydd för att lyfta fram personliga vittnesmål med starkt känsloinnehåll. Kraften i vittnesmålen blev enorm, äntligen var det kvinnornas tur. Jag uppfattade det som befriande, men också uppfordrande på ett ibland påträngande sätt. Måste jag dela detta, känna så här?
I veckan gjorde Bianca Kronlöf ett inlägg i debatten om Soran Ismail på Instagram. Hon pekade ut den manliga gemenskapen runt Ismail som en destruktiv kraft som hindrade honom från att utvecklas som människa och ta ansvar för sina handlingar. Hon pekade också på hur Ismail betraktar kvinnor som utbytbara. Hur han verkar mena att det är okej att förnedra kvinnor sexuellt som vuxen, eftersom andra tjejer varit taskiga mot honom på högstadiet.
Det är en nödvändig och korrekt analys och det som sätter fingret på problemet är just det mekaniska och förfrämligande ihopbuntandet av ”kvinnor”.
Kronlöf efterlyser också ett starkare systerskap, som motvikt mot manliga maktstrukturer. Jag förstår vad hon menar. Men jag är också i grunden misstänksam mot en utveckling där vi bygger in oss – och varandra – i starka könsgemenskaper och -identiteter. Där män och kvinnor tilldelas egenskaper eller förutsätts ha vissa erfarenheter.
Men min dotter är inte jag, och alla män är inte Göran Lambertz.
Att tvingas in i en gemenskap riskerar att låsa och befästa roller. Särskilt i en tid när konstruktionen av ”manlighet” och ”kvinnlighet” ofta sker efter traditionella mönster och drivs av kommersiella krafter.
Det betyder inte att jag tänker bort kroppen, tvärtom. Allt börjar med den, och vreden jag känner när jag hör Lambertz försöka urskulda sitt äckliga beteende kan inte snackas bort, den är kopplad till saker jag varit med om och inte kan glömma. Inte heller sorgen som sköljer över mig när jag tänker på min dotter kan jag göra mig fri ifrån och det är värre, eftersom det betyder att jag riskerar att låsa henne till mina erfarenheter.
Det finns en anledning, skriver Katy Waldman i senaste numret av New Yorker, till att vi älskar idén om just flickan som oskyldig, stark och drömmande. Kanske är det för att vi själva lättare ska kunna processa det som hände sedan, under uppväxten, med oss själva. Men min dotter är inte jag, och alla män är inte Göran Lambertz.
Jag vill att kvinnors erfarenheter ska väga tyngre och jag vill samtidigt själv slippa vara ”kvinna” på ett visst sätt. Jag vill inte tvinga på min dotter mina rädslor, eller att vreden jag känner när jag kollar på Soran-dokumentären ska påverka mig i vartenda möte med en man. Jag vill se människan, och bli sedd så. Jag vet att allt detta är omöjligt, men jag vill det likafullt.
