Kärleken väger alltför lätt i coronans tid
Alla biter ihop och står ut – men pandemin är också en väv av berättelser om små och stora sorger
Problemet är att han bor i Tyskland.
Han är tysk, det är därför. Han har dessutom tre barn, de kan inte flytta hit. Jag har två, de kan absolut inte flytta dit, de har sin pappa här och hela sina liv.
För ett år sedan skulle jag och denne tysk börja leva våra liv tillsammans. Vi skulle jobba på distans våra barnfria veckor och på tåget. Vi skulle vara med varandra nästan halva tiden.
Att välja det livet är det svåraste jag gjort.
”Kärlek är att låta sig själv bli flådd levande och att veta att den andra personen när som helst kan lämna dig, iklädd ditt skinn”, sa den amerikanska litteraturkritikern Susan Sontag. Sontag var sannerligen ingen mästare på romantik, men det hon skriver stämmer. Kärlek är farligt. I ett år har jag nu gått runt utan skinn. Det gör ont.
I offentligheten har det talats om två saker under pandemin: död och ekonomi. Allt annat har försvunnit. All längtan, allt liv som inte blev. Döden är coronans motsvarigheten till den Godwins lag som säger att varje diskussion till slut kommer att urarta till att handla om Adolf Hitler, och då är samtalet över. Motsvarande gäller under pandemin. Du sa att du är ledsen/ensam/går runt hudlös? Vilket otroligt själviskt påpekande, varför vill du mörda mormor?
Danmark stänger först. Sedan kommer Tysklands karantänsregler och sedan slutar flygen gå. I stället för att dela livet ses vi inte alls på två månader. Sedan hittar vi en liten lucka i lagen. Enligt de tyska reglerna behöver den som varit borta ur landet mindre än 48 timmar inte sitta i karantän vid hemkomst. Tysken kan ta tåget till Rostock och sedan nattfärjan till Trelleborg. Han är tvungen att hinna tillbaka också, så vi har 24 timmar tillsammans. Jag tar tåget från Stockholm och möter honom på stationen. Det är en nödvändig resa, livsnödvändig. Ni får säga vad ni vill om det.
Två gånger lyckas vi ses det halvåret. Coronavåren 2020 kommer för mig alltid att förknippas med promenader och gråt på skånska sandstränder.
På midsommaraftons morgon bäddar solen in Stockholm i ett gyllene ljus. Jag är ensam och googlar ”how to stop feeling sorry for yourself”
På morgonen den första av dessa två dagar ringer mobilen. ”Du måste svara”, säger tysken, som också jobbat på tidning och vet vad det kan betyda med telefonsamtal tidigt en helg. I örat hör jag Olle Svennings röst: ”Nu är PO död. Dagen går åt att prata i telefon, vara med i webb-TV, läsa texter och skriva om PO Enquist. Tysken får gå själv på stranden. Sedan sätter jag mig på tåget hem och han på färjan. Det tar en månad tills vi kan ses igen.
Det finns en berättelse från antikens Sparta om en pojke som stulit en rävunge. När pojken blir stoppad vill han inte låtsas om vad han har innanför tröjan. Att bli avslöjad med att stjäla stred mot Spartas hederskodex. Räven sliter i barnets inälvor. Pojken rör inte en min, och när samtalet är slut faller han död ner.
Jag vill inte beklaga mig och detta är inte ett inlägg i coronadebatten. Jag vill bara berätta att jag har haft en räv under tröjan hela året som har gnagt på min kropp, samtidigt som jag har försökt se oberörd ut. Jag tänker att många av er andra måste ha haft det likadant, av olika anledningar.
I maj lättar det. Smittalen är på väg ner. Vi började prata om att ses, äntligen! Han ska komma till midsommar. Jag vill visa honom de ljusa svenska sommarnätterna, men mest att vi skulle ha mer tid än 24 timmar tillsammans så att jag kommer förbi stadiet där jag bara gråter.
I början av juni börjar Sverige med masstester och antalet smittade drar iväg. På onsdagen midsommarveckan inför Tyskland nya regler för Sverige, som passerat deras gräns för smitta. Jag kan inte ens prata när vi bestämmer att vi måste ställa in, igen. Jag får yrsel och har svårt att stå upp.
På midsommaraftons morgon bäddar solen in Stockholm i ett gyllene ljus. Jag är ensam och googlar ”how to stop feeling sorry for yourself”, för jag har inget kvar att säga till mig själv. Råden är: tänk på det som är bra i ditt liv. Lägg en stund varje dag åt att hänge dig åt din självömkan och lägg den sedan åt sidan. Försök behålla perspektivet. Det hjälper inte.
Jag pratar mycket med vänner i andra länder under våren. Deras barn sitter hemma, månad, efter månad. Många mår väldigt dåligt, blir tysta, deprimerade. Mina barn får gå i skolan, spela fotboll, lära sig saker. Jag är så tacksam för det, för jag är ofta så ledsen att det hade varit svårt att ha dem omkring mig. Jag är frisk, barnen är friska, mina föräldrar också. Jag har ett jobb som jag klarar att sköta. Jag vet att jag är oändligt privilegierad. Det är bara det att det gör så ont.
I coronadebatten stegras ilskan, jag tycker att jag känner igen den från mig själv, den luktar rädsla och förtvivlan. Jag brukar inte ha svårt att tycka saker, men det här året är mina egna åsikter svåra att få fatt på. Jag kan inte hålla distansen, så jag håller mig borta. Jag blir rasande när jag tycker mig ana en slags självgodhet hos dem som i varje läge dundrar om att allt ska stängas: gränser, skolor, teatrar. Jag tänker att de säkert har alla de älskar och allt de behöver omkring sig. Jag förstår att det kanske inte alls är sant. Framför allt hatar jag alla präktiga vittnesmål om hur mysigt och skönt det är med den påtvingade fångenskapen. Detta är också omöjligt att uttrycka eftersom det är själviskt och snålt.
Min vrede riktar sig inte mot någon särskild. Inte mot Tegnell eller Åkesson eller Löfven eller de 22 forskarna. Jag är förtvivlad över det enkla faktum att det viktigaste i mitt liv förutom barnen har blivit förbjudet.
Jag är också arg på något mer svårfångat. Det handlar om vad som värderas i denna kris. Äldreboenden, ja, det hade varit bra. Och vårdpersonal, och öppna skolor. Självklart. Men köpcenter? Är det verkligen viktigare att folk får stå i kö på Elgiganten än att jag ska slippa gå runt levande flådd, med en gnagande räv på magen?
Jag tycker inte det. Jag tycker verkligen inte det.
Min vrede bottnar nog också i att jag själv precis vågat välja det här livet, den här svåra kärleken. Jag har kastat mig ut, det har varit smärtsamt. Nu halar pandemin mig tillbaka. Det som får finnas i livet är ensamarbete och konsumtion. Vad trodde jag egentligen? Jag hatar den maskin jag åter reduceras till.
Jag och tysken pratar på skärmen på kvällarna. För varje gång blir han liksom plattare. Jag ser mitt eget trötta ansikte i den lilla skärmen i hörnet. Jag ser gammal ut. Han säger att saknaden gör honom tom, att den samtidigt fryser tiden och gör den till en fiende. Vi är i den åldern när livet inte känns oändligt längre.
Under våren läser vi, som så många andra, Pesten av Albert Camus. En av huvudpersonerna i boken, Rambert, är journalist. Han har av en slump befunnit sig i den pestdrabbade staden Oran när den sätts i karantän och stängs. Han saknar sin älskade intensivt och försöker ta sig ut, först genom att väjda till myndigheterna, sedan genom att olagligt fly igenom avspärrningarna. I slutänden ångrar han sig, och stannar i staden. Också huvudpersonen Rieux har sin hustru utanför staden på ett sanatorium. I Oran bildas en gemenskap av män som gör det rätta, sin plikt. Kvinnorna är utanför, de väntar.
Vi bråkar om det. Jag tycker det är typiskt att det beskrivs som positivt att kärleken offras, att det högsta idealet är att männen väljer plikten och varandra. Han säger att det är orättvist mot Camus, att Rieux och Rambert försöker värna solidaritet och mänsklighet. Att boken handlar om kampen mot fascismen, och rätten att få leva just i frihet och kärlek. Jag säger att jag tycker att de verkar njuta av själva försakelsen, den spartanska gemenskapen.
Jag är förtvivlad över det enkla faktum att det viktigaste i mitt liv förutom barnen har blivit förbjudet
Under sommaren lättar det. Vi kan ses. Det är sol, jag kan äntligen sova igen. Det känns som en ny början. September går bra. Sen kommer andra vågen och allt börjar om. Ensamheten, den flämtande hoppet och den stegrande förtvivlan. Allting ändras dag till dag, vecka till vecka. Det går aldrig att veta om vi kommer att kunna ses. Utåt fortsätter jag låtsas som om allt är bra.
I november tappar jag lukt och smak och en enorm trötthet rullar över mig. Jag ligger sjuk i corona i tre veckor och är tacksam över att jag inte verkar ha smittat någon annan, särskilt min mamma som jag träffat (utomhus) ett par dagar innan jag blev sjuk. När jag mår bättre igen fylls jag av en stark livsglädje. Jag släpper idén om att allt kommer bli exakt som förut. Jag tänker att vi ändå kommer klara det, jag och tysken.
Vad är kärlek? Att träffa någon som talar ens språk. Att se och bli sedd. Att hitta hem, att våga släppa in någon i sina stängda rum. Men också något som river, som flår en levande. Jag har inga andra ord än dessa som jag stulit av andra. Jag kan inte beskriva det bättre.
Döden har legat som en dimma över det här året. Inget kan mäta sig mot den, därför blir allt annat omöjligt att tala om. Bortom de hårda orden, angiveriet och fördömandet är det tyst. Alla biter ihop och står ut. Men pandemin är också en väv av berättelser om små och stora sorger.
Ingen kan veta vad det viktigaste i en annan människas liv är, vad hon sörjer, saknar och behöver. Det svåra med pandemin och som skiljer den från andra kriser, är att valen man gör inte bara gäller en själv utan också andra. Hur kan jag ställa min lycka mot någon annans lidande? Det går ju inte.
Ändå kan jag inte gå med på att kärleken inte ska få väga någonting alls. Jag vägrar att acceptera det, jag insisterar på att den har ett värde. Liv är trots allt något mer och annat än frånvaron av död.
