”Deckare kan ha mer effekt än psykoterapi”
Litteraturforskaren Carina Burman har skrivit en bok om guldålderns kvinnliga deckarförfattare
Kan man vara både uppburen forskare i litteraturvetenskap och älska deckare?
– Jag läser för nöjes skull, inte som en del av mitt jobb.
Det säger Carina Burman, aktuell med ”Drottningar och pretendenter”, en bok om guldålderns kvinnliga deckarförfattare.
När Carina Burman hade kommit till hälften av sin 600-sidiga biografi om Bellman orkade hon plötsligt inte längre. Hon greps av en stor trötthet och längtade efter lustläsning och avkoppling och flydde in i deckarvärlden. Att landet dessutom var på väg in i en hotande pandemi innebar isolering och tid för annat än träget arbete.
– Men om en författare och litteraturforskare sitter länge med en trave böcker finns det stor risk att en ny bok blir skriven.
Och nu är den här.
Carina Burman har skrivit en underhållande, lärorik essäsamling om en rad framstående deckarförfattare, såväl brittiska som svenska. Hon har oförskräckt gett sig in i en genre som av en del betraktas med ett visst förakt.
– Ofta är det åsikter som framförs av folk som inte läser deckare, som tror att det handlar om kiosklitteratur.
Hjälp under pandemin
Carina Burman verkar inte ha varit ensam om att söka sig till spännande, uppslukande läsning under coronaåren. Undersökningar har visat att bokförsäljningen ökade i rekordtakt.
– Jag tror att deckarna varit till hjälp för många. När ens dagliga mål är att helst inte dö kan ett engagerande mordmysterium vara effektivare än psykoterapi. Det känns tryggt att veta att det goda segrar.
Det kommer att gå bra även om det inträffar en del hemskheter på vägen.
Förra seklets guldålder
Men hon har vissa förbehåll.
– Jag har svårt för våld mot barn och utdragna skildringar av våld mot kvinnor. Det verkar nästan som om vissa författare tar det som en ursäkt för att få skildra våldtäkter så ingående och sadistiskt som möjligt, säger hon.
Carina Burman var 14 år när hon läste sin första deckare. Den var skriven av Agatha Christie och öppnade en ny värld. I rask takt läste hon det mesta hon skrivit och fortsatte med P.D. James, Ruth Rendell och, inte minst, Dorothy L. Sayers som blev hennes favorit. Alla var de verksamma under den så kallade brittiska deckarens guldålder som varade från 1920-talet fram till 1960-talet. Och alla finns de med i ”Drottningar och pretendenter”.
Även i Sverige började kvinnor under samma tid att skriva deckare. Bland de författare Carina Burman tar upp finns Kerstin Ekman och Maria Lang men även några okända och bortglömda.
Stympades av björn
En utmärker sig särskilt. Det är Loulou Forsell som hann med att skriva tre böcker under sitt korta, intensiva liv.
Debutromanen ”Döden går på Operan” utspelades i en miljö hon väl kände till eftersom fadern John Forsell var chef för Stockholmsoperan. Vid fyra års ålder var Loulou på Skansen där en björn stack ut klorna genom gallret och rev av hennes hand. Armen måste amputeras och det blev stora rubriker i tidningarna.
Av bilder framgår att hon fick en protes, men som vuxen plockade hon av den i sällskapslivet och lär till och med ha kunnat spela piano med stumpen. Som nittonåring gifte hon sig första gången och fick två barn. Några år senare gifte hon sig med sångaren Anders Börje, mest bekant för schlagern ”Två små röda rosor”.
Fritogs från Beckomberga
Loulou var en vacker ung kvinna och hade många kärleksaffärer. Hon arbetade som journalist på Stockholms-Tidningen. På ett cocktailparty träffade hon Thorsten Akrell, löjtnant i reserven. Han hade ett privat sportplan som de brukade flyga med.
Loulou hade fått starka smärtstillande piller mot gallstensbesvär. När hon märkte att hon blivit beroende av dem lade hon in sig på mentalsjukhuset Beckomberga. När Thorsten Akrell skulle besöka henne hindrades han av personalen.
För att få ut Loulou klädde han ut sig till läkare i en stulen rock och lyckades ta sig in till henne. Då utbröt ett slagsmål med sköterskorna. Men till slut kom Thorsten Akrell och Loulou loss och klättrade över muren, hon enarmad och i morgonrock. Sedan flög de därifrån i hans privatplan för att så småningom landa i Norge. Jo, det är alldeles sant.
En drottning – besvärlig, glamourös och med en konjak i handen, men tveklöst en drottning.
Så beskriver Carina Burman denna osannolika författare som hon nu har förevigat för eftervärlden.
