”Plötsligt, boom, så är man en främling igen”
Goncourtprisvinnaren Mohamed Mbougar Sarr om framgången och kritiken
Mohamed Mbougar Sarrs fjärde roman slog ner med en ljudlig duns i den franska höstutgivningen 2021. Kritikerna var golvade från höger till vänster. De mer nostalgiskt lagda hyllade boken som ett bevis på det franska språkets livaktighet och universella kraft. Den nyare bokstavsvänstern fick en hel buffé med kulturkrigsfrågor att botanisera i. Trots brännande ämnen som rasism, kolonialism och maskulinitet lyckades ingen förminska ”Fördolt är minnet av människan” till en pamflett eller ett slagträ för egna intressen. Och det är väl så med verk som aspirerar på att bli klassiker, de låter sig inte bändas in i politiska mallar så lätt.
Ska man tro en av huvudpersonerna i boken handlar stor litteratur ”inte om någonting och ändå finns allt där”.
Det är svårt att låta bli att fråga Mohamed Mbougar Sarr om hans romankaraktär buktalar för honom här.
– Jag tror att de böcker man verkligen älskar, stora romaner som lämnar ett intryck, gör det just för att de tar upp allt och inget. Det handlar inte bara om intrigen, känslan, eller språket. Jag tror att böcker som berör oss gör det av skäl som inte är de uppenbara. De har en undertext, en sorts densitet, ett djup som gör det omöjligt att prata om dem på det sätt vi brukar.
Om du är tvungen att berätta vad ”Fördolt är minnet av människan” handlar om?
– Jag är rädd att min egen sammanfattning inte blir intressantare än andras, för på sätt och vis är jag den sämst skickade att göra det. Bara för att man är författare till en bok är man inte den som bäst beskriver boken. Vad kan jag säga om den? Det är en mycket personlig uppgörelse med syftet att svara på den enkla frågan: vad är kärleken till litteraturen värd? Om vi säger att vi älskar en bok, vad betyder det? Det är egentligen en enkel fråga, men den får väldigt många konsekvenser i boken. Och det är för att försöka svara på detta som huvudpersonen Diégane ger sig ut på jakt efter TC Elimane.
Diégane är en ung senegalesisk författare, som rör sig i den afrikanska litterära diasporan i Paris. Han blir närmast besatt av att förstå vad som hände TC Elimane, en mytisk västafrikansk författare som levde i Paris i mitten av förra seklet innan han skandaliserades och försvann, utan att lämna några spår efter sig. TC Elimane är uppdiktad, men har en förlaga i den maliske författaren Yambo Ouologuem som togs upp i de högsta litterära cirklarna i Frankrike på 1960-talet innan han sparkades ut med huvudet före, anklagad för plagiat och något för fria ramar för en svart författare på 1900-talet.
– Många tänkte att jag fick Goncourt för att jag hade skrivit en gaypropaganda-bok. Att det var en sorts västvärldslobby som låg bakom
I jakten på TC Elimane tillryggalägger Mohamed Mbougar Sarrs huvudperson många litterära kilometer. Det här är en av romanens alla styrkor; läsaren rör sig mellan Paris, Amsterdam, Dakar och Buenos Aires i olika tidsepoker utan att märka att hen har att göra med en litterär äventyrsroman.
Jag testar begreppet på upphovsmannen.
– Det är en sökande bok, och ja, det är ju ett stort äventyr rent fysiskt, men också inombords, litterärt, poetiskt. Det var de två dimensionerna jag ville förena; en metafysisk jakt kan också vara fysisk, sökandet efter en bok är inte helt skilt från väldigt konkreta problem i livet, med vänner, älskare, fiender och vanliga jordiska frågor. Jag håller med om att det är en sorts andlig äventyrsroman.
Mohamed Mbougar Sarr föddes 1990 i Senegal och framstår kanske som både självsäker och lätt pretentiös översatt till svensk tidningsprosa. Men trots den enorma framgången med ”Fördolt är minnet av människan” är det en prövande och lågmält resonerande författare som tar emot i förlaget Philippe Reys oansenliga lokaler i Paris. Ett par månader efter utgivningen av romanen tilldelades han Frankrikes finaste litterära utmärkelse, Goncourtpriset. Han gjorde det som första författare från subsahariska Afrika någonsin och blev dessutom den yngste mottagaren av priset på över 45 år. Men den närmast timida uppenbarelsen ska inte förväxlas med en författare som duckar för det obekväma. När han kom ut med sin tredje roman ”De purs hommes” (ungefär ”Äkta män”) 2018 höll han på att bli persona non grata i sitt hemland.
Boken handlar om homosexualitet i Senegal och väckte ont blod på många håll i landet där homosexualitet är straffbart. Den publicerades aldrig i Senegal, men Mbougar Sarr porträtterades som en sorts trojansk häst för europeisk dekadent moral i sitt hemland. Både han själv och hans familj utsattes för hot.
– Polemiken handlade om ”De purs hommes”, men senare också om själva Goncourtpriset. Många kopplade ihop de två och tänkte att jag fick Goncourt för att jag hade skrivit en gaypropaganda-bok. Att det var en sorts västvärldslobby som låg bakom.
Numer är bemötandet i Senegal vänligare.
– Folk kommer fram och pratar och vill ta selfies. Men för mig är det intressant med den här typen av bråk när de kommer ur litteraturen. Det kan vara jobbigt att uppleva när det drabbar dig och din familj, men som författare måste man distansera sig lite från det som händer för att observera vad folk säger. För det säger alltid något om vad din roll är i samhället. Det visar för mig vad det innebär att vara afrikansk författare inför en afrikansk publik. Jag är väldigt intresserad av hur mitt arbete tas emot, vilken roll jag har, vad jag bör göra härnäst.
När du tog emot Goncourtpriset sa du till afrikanska författarkollegor att de ska vara på sin vakt när de får priser i Europa. ”Ni kommer fortfarande vara främlingar, oavsett hur era verk värderas”.
– Det är när man vill göra ens ursprung till något som definierar det estetiska som det blir problematiskt. Man måste vara uppmärksam på hur man blir läst och varför man ibland får emotta priser. Det var nästan som att jag hörde ett eko av TC Elimane när jag sa det, för man kan nå all framgång i världen, men plötsligt boom, så är man bara en främling igen.
