Alla borde försöka bräda Fredrik Backman
Utan drömmen att bli läst förstår jag inte vad böckerna ska vara till för
Det är typ höst nu. Men i somras läste jag tre bra texter av författaren Stefan Lindberg om den svenska litteraturscenen. Han berättar i Expressen om hur en berusad äldre man, en författare, himlat med ögonen och sarkastiskt frågat om Lindberg verkligen var författare. Detta sved, skriver Stefan Lindberg, och det kan man förstå.
I somras träffade jag en något berusad Stefan Lindberg på en fest. Vi stod på samma balkong, rökte varsin cigg och började babbla. ”Vem är du? Vad jobbar du med?” sa han.
Det sved också. Därför kommer nu här min skoningslösa uppgörelse med Stefan Lindberg. Skoja. Han var ljuvlig – även om jag inte genast identifierades som en del av det allmänlitterära omloppet.
I dag är det prick ett år sedan den kom ut, ”Ett bättre djur”. Min andra bok men första skönlitterära. Den självbiografiska debuten kom några år tidigare och gick bättre. Jag fick lite pengar från bibblorna och försäljningen och åkte runt på en massa olika platser i Sverige och pratade om boken, om min pappa och om missbruk. Men ”Ett bättre djur” har inte sålt.
I en av sina texter skriver Stefan Lindberg om när en rejält packad förlagsgubbe, fullare än han jag nämnde i textens inledning, en gång förklarade att Lindberg tillhör vad som kallas ”problemsegmentet”. Kvalitetslitteratur som inte drar in några pengar till nån.
Varför författar någon en bok de inte hade orkat läsa själva?
Jag är alltså också i problemsegmentet? Hoppas det. För annars har jag bara skrivit en roman som är kass och säljer dåligt – trots att den är bred och tillgänglig. Då låter problemsegment mysigare och finare. Men jag har svårt att som författare förhålla mig till det begreppet.
För några år sedan skrev författaren Måns Wadensjö en lite sorglig text i SvD som ändå provocerade mig. Detta eftersom han skrev att han hade en ”allt starkare känsla av att den sorts litteratur som jag skriver inte angår någon”. Och att han när han tittar på sin egen roman inte är ”säker på att jag hade orkat läsa en sådan bok av någon annan, utan att få betalt för det”.
Varför skriver man alls om man känner så? Varför författar någon en bok de inte hade orkat läsa själva? Jag minns texten för att jag tycker mig ha hört det från fler skrivande personer.
Jag läser Stefan Lindbergs tre texter bredvid Anna Axfors, som i DN skriver ett slags replik till honom och konstaterar att det är lätt att komma in i litteraturvärlden och bli författare. ”Jag känner att jag sitter säkert, och det är också konstigt. Här i kulturetablissemanget förblir jag livet ut”, skriver hon men pekar på att det trots tillträdet till rummen inte finns några pengar att tjäna på böckerna.
Ändå hör jag inget raseri från dem, de verkar knappt missnöjda. Jag undrar om det är för att det där att få vara med och höra till har blivit den enda valutan man har att arbeta med, i brist på pengarna. Och vad det i så fall gör med litteraturen. Om det viktiga blir hur lätt eller svårt det är att accepteras som del av gänget och inta den litterära världen som ett rum man hör hemma i, blir jag lite skraj. Jag saknar tankar om hur man ska åstadkomma nåt annat än problemlitteratur utan att kompromissa med vad man vill skriva och hur.
Det finns helt enkelt ingen uppenbar vilja att bli läst i de där kulturtexterna och den viljan fattas emellanåt även i de nyutgivna svenska romaner jag läser.
Jag menar att det är en litteraturdröm, en utåtriktad syn på författandet, att föredra framför en där skrivandet främst ska generera stämpelkort till en sluten, liten drömfabrik
Det är lätt att förstå eftersom nästan ingen blir särskilt läst numera. Men hållningen känns för uppgiven. Som om det inte längre är värt att drömma om att exakt ALLA ska förhålla sig till den litteratur man skriver. Som om det inte är någon vits alls att formulera en sådan önskan.
Själv är jag ibland (ofta) sur på hela svenska folket som avstått från att läsa min bok. För jag tycker att det är en kanonroman. Och då blir jag bitter och grinig när så få kan svara på om de håller med mig om det eller inte.
Det är pinsamt att erkänna det. Men jag menar att det är en litteraturdröm, en utåtriktad syn på författandet, att föredra framför en där skrivandet främst ska generera stämpelkort till en sluten, liten drömfabrik där äldre ska behandla yngre väl eller yngre ska förhålla sig upproriskt till dem som kom före.
Häromdagen läste jag Peter Hammarbäcks skildring i DN av att debutera som författare. Jag blir upprymd när jag hör hur han resonerar. Han medietränar sig själv, övar in repliker inför intervjuer, planerar hur han ska göra allt bättre än andra författare för att fler ska läsa hans bok. Han bleker tänderna (borde jag också göra), gör armhävningar (borde jag också göra) och tänker att han ska sälja mer än Fredrik Backman (borde jag också göra).
Boken går bra, skriver han, men de högtflygande drömmarna faller platt, och ”bra” betyder inte längre bra när vi pratar om bokförsäljning. Men jag älskar det där förhållningssättet för det är att vilja sin bok väl. Det är att drömma om att litteraturen är viktig på riktigt. Och utan den drömmen vet jag inte vad böckerna ska vara till för.
Förra hösten fick jag ett mejl av en numera pensionerad förläggare, som hade läst min roman och uppskattade den. Han skrev: ”Nu vet du att du kan skriva böcker, nu är du i din starkaste ålder, nu ska du ta dig för nåt stort. Tveka inte.”
Jag fattar inte riktigt vad jag ska göra av den uppmaningen i mitt skrivande men jag tror det är rätt sätt att tänka om litteratur. Det måste vara det.
