Både höger och vänster har sabbat kulturarvet
Systemet är trasigt när staten inte kan enas med staten om hyrorna
Typiskt, måste Parisa Liljestrand ha tänkt, att taket på Naturhistoriska museet skulle rasa in just på hennes pass. Det hade ju lika gärna kunnat hända under den förra kulturministern, eller under nästa – att det inte hände under den förra mandatperioden var ren sossetur, museets innertak har länge varit i dåligt skick.
Bara dagar innan det hände hade man larmet gått från Nationalmuseum, som visserligen sitter i ett topprenoverat hus men som de knappt har råd att betala hyran för. Ekonomin är så dålig att de måste begränsa öppettiderna och antalet utställningar, och kanske kan de inte längre betala för Rembrandts mästerverk ”Batavernas trohetsed”, som de hyr av Konstakademien.
Det är tröttsamt att se regeringsföreträdare peka på sossarna varje gång de ställs inför ett problem men kulturministern har absolut en poäng – dessa kriser har inte uppstått efter förra årets val utan har pågått länge. Flera stora kulturinstitutioner har djupa ekonomiska problem och det beror på många regeringars ointresse och underlåtelsesynder.
Men det var nu tiden gick ur led och Parisa Liljestrand är den som kan vrida den tillbaka. Det snabba sättet är att i höstens budget skaka fram mer pengar ur finansministerns fickor, för att laga de mest akuta hålen. Kanske är en nedplockad ”Batavernas trohetsed” tillräckligt genant för en regering som vilar på ett nationalistkonservativt avtal för att Elisabeth Svantesson ska skjuta till lite.
Om man inte tänker sig Norrköpingsmodellen på nationell nivå är det dags att sätta pengar och mening bakom talet om ett bevarat kulturarv
På sikt krävs dock en djupare diskussion om kultursyn, som måste involvera Liljestrands kollegor på finansdepartementet. I den så kallade kulturarvspropositionen från 2016 slog man fast att ”förvaltningen av statens fastigheter är en viktig del av den statliga kulturpolitiken”. På vilket sätt, vill man veta. Man kan för all del inordna dem under ”tillväxt” och ”attraktionskraft”, som i Norrköping, låta SFV bara köra och maxa intäkterna. Det museum som inte kan betala för sig får flytta och så kan man göra en konferensanläggning av kåken i stället. Tillväxt! Attraktionskraft!
Men man kan också tänka sig andra styrande principer för kulturpolitiken än hyresmodeller och SFV:s göranden och låtanden. Särskilt när det gäller de byggnader som är uppförda för ett visst ändamål, som Nationalmuseum och Naturhistoriska. Om staten äger och förvaltar ett hus, byggt särskilt för att hysa vårt gemensamt ägda kulturarv, hur kan man då hamna i ett läge där den statligt ägda samlingen kan tvingas flytta därifrån, eftersom staten inte kommer överens med staten hur hög hyran ska vara? Är det verkligen den bästa möjliga lösningen?
Om man inte tänker sig Norrköpingsmodellen på nationell nivå är det dags att sätta pengar och mening bakom talet om ett bevarat kulturarv. Rent av låta en renoverad opera gå före SFV:s vinst?! Kanske ska SFV gallra en del i sitt omfattande bestånd – det görs knappast utan protester men kan det lösgöra resurser för att bevara och tillgängliggöra annat så kan det vara värt det.
Den här regeringen talar gärna om medborgarskapets betydelse. Det borde vara självklart att i det ingår att tillsammans ta hand om det som historien lämnat efter sig, vårda och föra vidare till kommande generationer. Vill vi att det ska bli något annat än konferensanläggningar är det dags att agera.
