Kultur

Magdalena Andersson måste se bortom nuet

Ju mer fastlåst läget är desto mer behövs något radikalt som bryter det

Av: 

Elisabeth Lindberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På onsdagen blev Magdalena Andersson Sveriges första kvinnliga statsminister.
På onsdagen blev Magdalena Andersson Sveriges första kvinnliga statsminister.

KULTUR

Vi är i början av vårt andra tjugotal. Så inledde Magdalena Andersson sitt installationstal som partiledare för Socialdemokraterna. Det lät som en inledning på en ny era och på många sätt stämmer det. 100 år efter den allmänna och lika rösträtten infördes får Sverige sin första kvinnliga statsminister. Symboliken är stor och ska inte underskattas. Men när den historiska stunden är över kommer andra saker att spela större roll.

Vad vill Socialdemokraterna? Det är en så uttjatad fråga att det nästan är svårt att skriva den. S-kongressen i november gav egentligen inga ledtrådar. Både installationstalet och Magdalena Anderssons tidigare dödförklaring av nyliberalismen andas att det blir mer socialdemokrati framöver. Innebär det att vänstersvängen är här nu? Det låter så. Om politiken följer retoriken återstår att se.

Tiden sedan 2014 har inte varit någon höjdpunkt i arbetarrörelsens historia. Om det gjordes en enkät tänker jag att svaret skulle landa på det där obestämbara – varken bra eller dåligt. Ett förvaltarskap utan egen riktning.

Nyliberalismens död som Magdalena Andersson var inne på är central här. Få saker gör svensk vänster så arg som denna politiska ideologi. För Socialdemokraterna är det dock inte så enkelt. Det var inte så länge sedan delar av partiet omfamnade friskolor, budgetdisciplin och konkurrens. I stark konflikt med de som aldrig har velat ta den här politiken till sig. Om den eran är slut nu uppstår frågan när man vågar påbörja något nytt.

”Sverige kan bättre” är det nya budskap som Andersson förde fram i sitt installationstal. Men kan Socialdemokraterna bli bättre? När man senast talade om förnyelse i början av 2010-talet handlade det om att vara ett framtidsparti. Det var väldigt mycket skrivbordsprodukt över projektet. Inte hade det någon stark koppling till de ämnen som brände i samtiden heller – finanskrisen och migrationen. Snarare har politiken verkat både konturlös och historielös. Svår att förknippa med något annat än regeringskansliet.

Ska man bryta ny mark kan man inte gräva där man redan står. Magdalena Anderssons styrka i sin kompetens som ekonom och hennes långa erfarenhet som tjänsteman är kanske också en svaghet där. Om det formar vad man anser vara politiskt möjligt i allt för hög utsträckning.

I en brytningstid gäller att gamla sanningar inte gäller. Det förstod Ernst Wigforss, språkvetaren från Lund som blev finansminister. I början av 1930-talet formulerade han ett ekonomiskt recept som revolutionerade den socialdemokratiska idéutvecklingen. Tillsammans med statsminister Per-Albin Hansson skapade de en intressekoalition med Bondeförbundet genom att förena arbetslöshetsbekämpning och jordbruksstöd i ett gemensamt krisprogram. Det bröt dödläget efter 1920-talets parlamentariska kriser.

Wigforss uppmärksammades av Andersson i installationstalet. Medvetet eller ej kunde det ha varit en blinkning till något som kanske kan bli en verklig nystart.

Före Wigforss hade socialdemokratin varit fastlåst i att å ena sidan vilja socialisera stora delar av industrin och å andra sidan hålla sig till en strikt ekonomisk politik med litet utrymme för någon verklig omfördelning av resurser. Han beskriver detta i sin skrift Kan dödläget brytas? Dagspolitik och utopi (1959) och i artikeln Att skapa riksdagsmajoriteter (1962).

Oförmågan att formulera politik för de allra mest brännande frågorna känns igen. Konflikter och dödlägen också

Det finns inga illusioner i texterna om att det parlamentariska läget är svårt. Men det gör det desto mer angeläget att formulera nya idéer. Hur ska partierna annars kunna röra på sig? Ju mer fastlåst läget är desto mer behövs något radikalt som bryter det.

Socialdemokraternas egen låsning hade gjort att 1920-talet gick till spillo när det gällde att påverka den ekonomiska politiken. I över tio år hade arbetslösheten aldrig gått under tio procent. Men när den återigen ökade i början av 1930-talet fanns både nya ekonomiska idéer och politisk vilja att pröva stödet för dem.

Det är trots allt inte helt olikt hur det senaste årtiondet har varit. 2010-talet gick socialdemokratin förbi. Oförmågan att formulera politik för de allra mest brännande frågorna känns igen. Konflikter och dödlägen också. Det måste till något nytt under det andra tjugotalet.

Vi har ihållande arbetslöshet även nu. Men vårt samhälle i dag är inte detsamma som Wigforss levde i. I vår tid är klimatkrisen den som behöver stå i centrum. Ett krisprogram nu måste vara grönt och det måste ändra produktionen så att den blir hållbar även socialt. Ingen mer gig-ekonomi. Hela den ekonomiska politiken måste inriktas på att det ska lyckas.

Om Magdalena Andersson vill förnya socialdemokratin måste hon tänka förbi det som hindrar här och nu. Rätt förutsättningar kommer aldrig. Det lär man sig av Wigforss. Läget var krångligt och det fanns inga garantier för att politiken skulle gå vägen. Skillnaden var att det sporrade till att tänka längre. Utopin tog sin början i nuet.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

LÄS VIDARE

När det äntligen händer känns … inget särskilt

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Magdalena Andersson

Socialdemokraterna

Politik

Socialdemokrati

Ekonomisk politik