Det är inte lathet som gör pensionärer fattiga
Politikernas maktspel är ingen ursäkt att ställa låginkomsttagare mot varandra
”Jag kan lova att ingen undersköterska tycker att det inte ska synas i hennes pensionskuvert hur mycket hon slitit.”
Så skriver Annika Strandhäll (S) på twitter.
Nej, det är inte den dubbla negationen som är det största problemet med den meningen.
Det risiga är att hon anför detta som ett argument emot bättre livsvillkor för de allra fattigaste pensionärerna. Jag fulciterar inte, hon gör det i ett längre resonemang med samma budskap om garantipension. Det är alltså den inkomst en pensionär blir beroende av om man inte tjänat tillräckligt mycket för att inkomstpensionen ska räcka till. Som mest får man då 8 651 kronor, om man är ensamstående. För den som är gift blir den ungefär tusen kronor lägre.
Detta är alltså den konfliktyta Strandhäll som lagstiftare identifierar: Det sticker i ögonen på fattiga pensionärer om ännu fattigare pensionärer blir mindre fattiga.
Allt är en del i det pågående bråket mellan sossar och vänsterpartister, där höjda garantipensioner blivit en stridsfråga för vänstern. Sossarna försöker hålla emot.
Att ställa fattig mot fattigare är helt i linje med den retorik som firade stora segrar när kungarna hette Sven Otto Littorin, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt
Egentligen handlar det om makt, om att Vänsterpartiet ska få känna sig mer relevanta, om Magdalena Andersson ska få tillträda som statsminister. Det kan man läsa om överallt hela tiden, så jag lämnar det därhän. Lös det bäst ni vill.
Sakfrågan – garantipension – intresserar möjligen färre journalister men något är ändå värt att säga när Strandhäll och flera andra sossar just nu anammar en nymoderat verklighetsbeskrivning som slagträ i maktkampen.
Att man får olika mycket beroende på hur mycket man jobbat och tjänat är inte nytt, men att ställa fattig mot fattigare är helt i linje med den retorik som firade stora segrar när kungarna hette Sven Otto Littorin, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.
Den som själv känner någon som lever på garantipension skulle aldrig få för sig att antyda att de latat sig eller valt bort att tjäna pengar.
Den som inte känner någon med så låg pension kan läsa på i stället: ”Trots många år i välfärdens tjänst kan en majoritet av Kommunals kvinnliga pensionärer ändå inte försörja sig på sin pension. 7 av 10 är beroende av garantipension.” (Pensionen – en kvinnofälla, Annakarin Wall)
Visst har många av de som är beroende av garantipension varit borta från arbetslivet i perioder. Det är dock ofta på grund av jobbet de inte kunnat jobba lika många år. Ryggar går sönder, handleder slutar fungera, stress och arbetsbelastning orsakar långvarig utbrändhet. Och så vidare.
Sådär ser livet ut för en betydande del av arbetarklassen: jobb som bryter ner – för löner som inte räcker till. Och det är den gruppen, de som får runt 8 000 i månaden, som alltså inte kan få några hundralappar till i månaden av omsorg om de som får 12 000 i månaden, om man lyssnar på dessa arga S-röster.
Med lite anekdotisk bevisning kan jag säga att jag aldrig hört en äldre med usel pension peka finger mot äldre med ännu mindre pengar. De jag pratat med brukar vara kloka nog att i stället ifrågasätta de som fått slopad värnskatt, enorma jobbskatteavdrag och som får bidrag från staten för att köpa städning, tvätt och nytt fräscht kakel till köket. Ibland pekar de också på politikerna, som beslutat att det där är rätt satsningar medan pensionärer inte har råd med julklappar, tandläkarbesök eller vinterskor.
