När det äntligen händer känns … inget särskilt
En kvinnlig statsminister är en milstolpe – men vi är redan på väg mot nästa
Jag står framför en kvinnlig statsminister.
Där är hon.
Där är den kvinnliga statsministern.
Jag tittar på henne.
Kvinnlig statsminister. Jaha.
Det är som på Louvren.
Nej, Magdalena Andersson kommer inte att hamna på Louvren men väl i historieböckerna för historia skrevs i dag när vi för första gången fick en kvinna som regeringschef. Efter 33 män och hundra år med kvinnlig rösträtt passerar Sverige äntligen den milstolpen, långt efter våra nordiska grannar och många andra länder.
Kanske bidrar den där eftersläntringen till att det inte känns så … speciellt. Ingen skugga över Andersson men det har varit en anomali, nästan lite pinsamt, att vi – landet med den generösa föräldraförsäkringen, genuscertifierade förskolor, samtyckeslag – ännu inte haft en kvinna i den politiska toppen. I en rimlig värld borde vi ha haft det för länge sen.
Det finns förstås ett stort symbolvärde i att ha en kvinnlig statsminister men det är lite som att vi är förbi symbolerna. Att uppnå jämställdhet kräver långsamt, tålmodigt arbete och trots den senkomna statsministern vill jag hävda att vi har varit bra på det i Sverige. Detta trots ett ständigt motstånd, en ovilja att se att det funnits och finns strukturella orättvisor – vadå låg pension, gör andra val och få annat resultat – och inte sällan hån – vem fan vill se tjejer spela fotboll? Men vi, de, har fortsatt.
Har man varit med ett tag så kan man se att det gett resultat. Jag kände inte så mycket i dag när Andersson valdes, men jag hade ett annat så kallat moment under valrörelsen 2018. Aktuellt hade en debatt mellan finansministerkandidaterna, det vill säga Magdalena Andersson och Elisabeth Svantesson, under ledning av ankaret Cecilia Gralde.
Plötsligt slog det mig – vilken otrolig skillnad mot hur det såg ut när jag växte upp, för 30–40 år sen. Det går i dag knappt att föreställa sig det gubbvälde som rådde då, överallt i offentligheten. Jag tänkte på kvinnorna som gått före och deras kamp (se gärna Birgitta Dahls heliga vrede på SVT Play) och på småtjejerna som kommer efter och hur mycket fler deras möjligheter blivit, och ja, då hade jag en speciell känsla.
En kvinnlig statsminister är absolut en milstolpe – men vi är redan på väg mot nästa.
Fotnot. Den som vill läsa Göran Palms dikt i original kan göra det här.
