Platt om Priscilla som barn i Elvis dockskåp
Sofia Coppolas film svarar aldrig på den viktigaste frågan
Om ändå Elvis Presley hade levt 2023 och varit en dansk riksdagsledamot som fått upp ögonen för en femtonårig ”flicka”, i stället för att 1959 håva in en tio år yngre fjortonåring, så hade han blivit polisanmäld för grooming. Han hade blivit av med jobbet och cancelled och aldrig någonsin kunnat skapa musik igen. Han hade på sin höjd några år senare släppt en poesisamling som ingen lovordade och grämt sig över att relationen med fjortonåringen förstört hans karriär.
Men så var inte fallet när Priscilla Beaulieu, senare Presley, äntrade rockstjärnans liv. Några telefonsamtal till föräldrarna var allt som behövdes för att hon två år senare skulle placeras som en docka i hans dockskåp. I Sofia Coppolas nya film ”Priscilla”, som baseras på Priscilla Presleys egna memoarer, ”Elvis och jag,” köper han små dockkläder som han klär henne i. Håret blir mörkare och eyelinern tjockare för varje ensam dag som går.
För bakom varje framgångsrik man står en kvinna som klistrar fast sina milslånga ögonfransar och målar naglarna i nya nyanser i hopp om en reaktion. I stället för en försäkran om att han älskar henne oavsett vad, slår hon upp tidningen och nås av rykten om andra kvinnor. Med hänvisning till moraliska förpliktelser avstår han från hennes kropp. Inte ens bekräftelsen på att hon är åtråvärd får hon, i stället ligger han med andra. När Elvis till slut friar till Priscilla finns det inget utrymme för henne att säga ja, det är ingen fråga, det är information. Vi ska gifta oss nu babygurl.
Även om ”Priscilla” är en berättelsen om kärlek, och även om kärlek inte borde innehålla spår av amfetamintabletter för att klara av både skolan och nätterna med Elvis, så är det så den ter sig på Graceland.
Inte heller borde kärleken innehålla sömntabletter som får en att hamna i en tvådagars dvala för att sedan vakna upp och vara mer upprörd över den förlorade tiden tillsammans än över det förorsakade törnrosatillståndet. ”Priscilla” är berättelsen om en man som i raseri slänger iväg en stol mot sin fru när hon inte gillar en av hans nya låtar. Som ber henne ge sig av i sjunde månaden, som ifrågasätter hennes lämplighet som hustru när hon inte formar sig efter hans skiftande konturer och intressen.
Inte ens i filmen om Priscillas egna liv har hon huvudrollen. Elvis är hennes sol som med sin starka gravitationskraft styr hennes rörelser. Om tanken var att brodera ut de fyra minuters speltid som Priscilla fick i Baz Luhrmanns ”Elvis” från 2022 eller veckla ut konstruktionen av hennes inre så är resultatet inte i närheten. Trots att titeln upplevs som ett försök att sätta Priscilla i fokus förblir hon jaget i ”Elvis och jag.” Inte ens när hon lämnar honom gör hon det för att hon vill, utan för att hon vet ”om att om hon inte går nu, kommer hon aldrig kunna lämna honom”. I bakgrunden spelas tonerna av ”I will always love you” av Dolly Parton.
Även om Sofia Coppola ville berätta ”Priscillas historia” är detta inte berättelsen om en särskild relation, det är bara en av många som gröper ur en utan att man vet om det. Det är en berättelse om en man som infantiliserar en ”flicka” för att hon ska förbli en sådan. Att Priscilla trots att hon gick från att vara ett barn till att bli Elvis Presleys snuttefilt, till slut klarar av att lämna Graceland är imponerande. Till och med guldstjärna i självbevarelsedrift! Hur hon klarade av det förblir obesvarat, i alla fall i filmen om henne.
