Vi är inga Putinvänner

Åsa Linderborg: Till skillnad från Expressen tänker vi fortsätta ha två, tre, fyra, fem tankar i luften samtidigt

Vladimir Putin

Anna Hellgren på Expressen är missnöjd med Aftonbladet Kulturs artiklar om Ukraina. De är alldeles för ryssvänliga, menar hon.

Så vad är det då Aftonbladet Kultur har publicerat?

Martin Aagård har skrivit tre reportage från Krim.

Han har som enda journalist träffat representanter för Krims samtliga minoriteter: judar, tatarer, ryssar, ukrainare, vitryssar, kosacker. Han lyckades till och med samla dem runt samma bord.

Hittills är Aagård också den enda svenska journalist som pratat med krimtatarer på hög nivå. Han är också ensam om att ha besökt deras tv-station, ATR. Dessutom är han mig veterligt den enda svenska journalist som träffat Krims självförsvarsrörelse. De flesta av dessa är män, det har Hellgren rätt i, men så ser ofta självförsvarsorganisationer ut.

Målet med reportageresan var att skildra opinionen och stämningen på Krim inför en uppseglande konflikt. Martin Aagård vinnlade sig om att fånga de röster och rörelser som är helt okända för svenska eller till och med västerländska läsare. Under en uppseglande konflikt hade allt annat varit en märklig prioritering, eller snarare: en allt för vanlig prioritering, men nu kritiseras Aagård alltså för att ha skildrat en verklighet med många röster. 

Det går inte att hitta en enda artikel där Martin Aagård eller jag eller nån annan skribent på Aftonbladet Kultur försvarar en rysk intervention av Ukraina eller den ryska regimen över huvudtaget. Vi har alltid varit stenhårda kritiker av Putins ultraliberala nyliberalism och reaktionära moralkonservatism. Jag kan ta hur många exempel som helst men jag väljer fyra:

Aftonbladet Kultur publicerade i samarbete med Norstedts förlag ett exklusivt utdrag ur Pussy Riots manifest Slutplädering. I höstas hade vi en stor artikel av Aleksej Sachnin, rysk regimkritiker från vänster som nu har fått svensk asyl (Sachnin har senare även Expressen publicerat, bra!). Per Leander har rapporterat om de drakoniska straff som framgångsrika, folkliga vänsteraktivister drabbas av med Putins goda minne.  Per Enerud har skildrat den putinistiska sammanblandningen av familjepolitik och nationell säkerhet som resulterat i ny homofob lagstiftning.

Det finns inget Putinvänligt i Martin Aagårds och mina artiklar, men vi förbehåller oss ändå rätten att kritisera svenska opinionsbildares, politikers och så kallade experters okunskap eller fördomar om Ryssland. De tycks tro att Putin är nån kommunist av nåt slag, när han i själva verket är en högerman.

Platt skatt - det var ju därför Gerard Depardieu flyttade dit (ja, vi har skrivit om det också). Fackligt aktiva stöter på stora problem. Sånt här rapporteras det inte om, vi får bara höra om Pussy Riot. Putin vill visserligen inte privatisera naturtillgångarna, men det finns inget som visar att det statliga ägandet kommer folket till del - oligarkerna roffar i alla fickor.

Folkrätten ska självklart gälla även i fallet Krim, men man kan ju inte blunda för det faktum att Krim var ryskt från 1700-talet fram till 1954. Då skänkte Chrustjov - utan att fråga invånarna - Krim till Ukraina, säker på att Sovjetunionen för evigt skulle bestå. Det är inget konstigt om den överväldigande majoriteten av invånarna på Krim känner sig som ryssar. Det finns heller ingen anledning att håna dem för det eller göra narr av deras rädsla för vad som ska hända nu.

I går misshandlade två parlamentsledamöter i fascistpartiet Svoboda vd:n för det nationella tv-bolaget 1TV och tvingade honom att skriva på sin avskedsansökan.  Presidentkandidaten Vladimir Klitjko har krävt att de polisanmäls och sparkas ur parlamentet. Det kravet borde alla ställa.

Intressant nog har EU och USA plötsligt, och för en stund, återupptäckt folkrätten. Många av de som nu är upprörda över Rysslands agerande har i tjugo års tid gjort allt för att undergräva folkrätten med diverse förevändningar för att i akt och mening underlätta stormaktsinterventionism. Det var klok politik, rent av nödvändigt, så länge det var USA som höll i taktpinnen. Det var också helt okej när USA arrangerade val i Irak mitt under en ockupation som vi kan räkna till en av världshistoriens blodigaste.

Olika regler gäller alltså för olika stormakter, men den som andas det kallas alltså Putinkramare. 

Anna Hellgren gör sig lustig över mitt påstående att svenska liberaler, och inte minst utrikesministern, blundar för eller till och med rent av hejat fram fascister in i Ukrainas nya regering . Martin Aagård har i sammanhanget skrivit om Svoboda under en längre tid (se till exempel 6 december 2013). Här gör sig Hellgren långt dummare än hon är, eftersom jag utgår från att hon, om hon ska ta till orda i den här diskussionen, lyssnat på Carl Bildts arroganta blittanblajbludder när han får frågor om Svoboda.

När Anna Hernek intervjuade Bildt den 6 mars, sa han att han aldrig hade hört talas om Svoboda (som just tilldelats fyra platser i regeringen). Han ifrågasatte att det fanns fascister, antisemiter, ja ens nationalister bland demonstranterna. När  Monica Saarinen talade med Bildt i Ekots Lördagsintervju (15 mars), gick han i god för Svoboda eftersom han en gång, minns han nu, har träffat en av dem som nu har ministerpost - det var en mycket duglig sjöofficer.

Hernek och Saarinen är de enda journalister som under de här åtta åren fått Bildt att darra, inte bara skorra, på rösten. Han vet att han med sin nonchalanta inställning till den ukrainska fascismen är ute på väldigt farliga vatten. 

Det finns ingen anledning för humanister och demokrater, oavsett om vi är höger eller vänster, att ta lätt på fascisterna också om de hålls bakom ryggen av en svensk utrikesminister. Vi behöver inte anta samma dubbelmoral, som säger att homofobi är dåligt i Ryssland men acceptabelt i Ukraina; antisemitism är dåligt i Europa och på alla andra ställen men går an i Ukraina; idén om etniskt rensande länder är fascism i alla andra fall utom det ukrainska.

Fascismen i Ukraina har tentakler in i Sverige. En av dem som deltog i de våldsamma räderna på Majdantorget var medlem i Svenskarnas parti. Han åkte från Majdan till Möllevången och är nu häktad i sin frånvaro för mordförsök på fyra personer. I sin frånvaro för att Skånepolisen släppte honom efter några minuter, trots att han var utpekad av flera vittnen.

Det här är inte skäl att vara emot statskuppen eller revolutionen eller vad man nu vill kalla den, som en del inom vänstern argumenterar. Den folkliga kritiken mot Janukovitj - som långt ifrån är synonym med västvärldens kritik - var helt legitim. Men det finns heller ingen anledning att, som de liberala revolutionsromantikerna, bagatellisera knivmännen på Majdantorget (och sen Möllevången).

Den ukrainska tragedin och den stormaktskonflikt den skapat påminner om första världskriget. Också då var det högerstater - Ryssland, England, USA, Tyskland - som stod mot varandra. Precis som i historien om första världskriget måste vi nyansera skuldfördelningen. Putins agerande går inte att försvara, men kanske hade situationen sett annorlunda ut om Carl Bildt - hök även med europeiska mått mätt - agerat annorlunda.

På internationell nivå pågår det en missnöjd diskussion om den svenska utrikesministern. Först fiaskot med att få igenom EU:s partnerskapsavtal. Sen de aggressiva soloutspelen, som var som att hälla bensin på en brasa. Det skulle vara intressant om nån ville rapportera hem om det nån gång.

Aftonbladet Kultur kommer fortsätta skriva om Ukraina, om Ryssland och om fascismen var helst den än dyker upp. Och vi tänker fortsätta ha två, tre, fyra, fem tankar i luften samtidigt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.