Martin Aagård: Sida vid sida med fascisterna
Om ultranationalisterna som kidnappat folkets protest i Ukraina.
Vad har Hollywoodstjärnan Mila Kunis och Ukrainas schlagerdrottning Gaitana, gemensamt?
Jo, båda hatas intensivt av det politiska parti som nu ockuperat stadshuset i Kiev.
Bägge må vara födda i Ukraina, men enligt partiets företrädare är ingen av dem riktiga ukrainare.
Gaitana, vars far är från Kongo är ”ingen representant för ukrainsk kultur” och Mila Kunis är ”inte ukrainska utan en Zhydovka” – ett djupt kränkande uttryck som syftar på hennes judiska bakgrund.
Ni kanske har hört talas om Svoboda?
Ett klassiskt fascistparti med starkast fäste i västra Ukraina. Det är samma parti som såg till att Kievs prideparad 2012 ställdes in. Det var inget politiskt beslut. Festivalen stoppades på grund av direkta hot om våld från partiets gatuhuliganer som tidigare sprayat tårgas på homosexuella.
Partiledaren Oleh Tjahnybok har gjort grova antisemitiska uttalanden – bland annat att Ukraina styrs av en ”moskovit-judisk” maffia och att det måste bli ett slut på ”kriminella aktiviteter av ukrainsk organiserad judenhet”.
Tjahnyboks parti påminner mycket om sina fascistiska kolleger i östeuropa – ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De har samarbetat med nazistiska Svenskarnas parti, som bland annat vill DNA-testa svenska medborgare och förpassa alla genetiskt avvikande till sina ”hemländer” – var de nu ligger.
Men sedan EU-förhandlingarna med Ukraina avbröts har vi fått se Svobodas partiledare på tv hand i hand med den övriga ukrainska oppositionen, uppbackad av rödsvarta och blågula fanor med tre uppsträckta fingrar på.
Han har krävt presidentens och premiärministerns avgång, stolt deklarerat att hans medlemmar ockuperat stadshuset och häromdagen utbrast han att det nog är ”revolution” på gång.
Redan i förra valrörelsen ingick Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandet i koalition med Svoboda. Resultatet blev att partiet lyckades få in 37 personer i parlamentet – med regelrätta slagsmål som följd. Ni har säkert sett bilderna på Youtube. Det kanske framstår som att ukrainska politiker är lite allmänt knäppa. Men det är alltså fascister som tar till nävarna i ett demokratiskt valt parlament.
Partiet vill förbjuda homosexualitet, invandring, göra vapen till en rättighet för alla som inte är psykiskt sjuka, samt förbjuda ”ukraniafobi”.
Den judiska kommittén i Ukraina är livrädda. Partiet har växt från 0,76 procent i valet 2007 till närmare 40 procent i vissa valkretsar under valet 2012.
Men nu är det ju demonstration!
Och vem blir inte glad av en riktig demonstration?
Tyrannen ska störtas. Entusiasmen för de folkliga protesterna i Ukraina har varit stor från många håll. Revolutionsromantiker som hackernätverket Anonymous och Pussy Riots paraplyorganisation Gruppa Voina har utropat sitt fulla stöd. Och dramaturgin har sett förföriskt enkel ut. Folket vill in i den europeiska värmen men stoppas av den marionettstyrda ryska nickedockan.
Allt som i slutändan kan försvåra för Ryssland möts med glädje av alla fiender till Putins nyliberala och moralkonservativa regim.
Och gatorna fylldes utan tvivel tidigt av unga, ukrainska medborgare utan särskilda nationalistiska ambitioner, bara uppfyllda av en dröm om en bättre framtid. En dröm som måhända är en smula naiv, men knappast människofientlig. Men demonstrationerna har allt mer börjat handla om något helt annat än ett avbrutet handelsavtal.
För det första har förhandlingarna inte avbrutits. President Viktor Janukovitj säger sig vara villig att skriva på redan i mars 2014 om vissa frågor löser sig. Han har länge velat närma sig EU och har spenderat stora pengar på att visa upp Ukraina som ett europeiskt fotbollsland, vilket som helst. När förhandlingarna med EU strandade åkte han inte heller direkt till Moskva för att be om pengar utan till Kina – som redan lånat ut 10 miljarder till den panka nationen.
Men demonstrationerna har fortsatt, i veckan byggdes mer eller mindre permanenta barrikader på torget – Maidan, som fått ge namn åt upproret.
– Det påminner mer om en pogrom än en revolution, sade Putin nyligen med sin osvikliga rakt-på-rödbetssoppan-retorik.
Han ansåg att demonstrationerna har med helt andra saker än EU att göra och att ingen i oppositionen brytt sig om att titta på avtalet.
Det kan nog stämma.
För nu viftas allehanda gamla historiska antiryska sentiment upp. Protesterna inleddes samtidigt som man högtidlighöll Stalins svältkampanj mot ukrainska kulaker 1932–1933. På gatan syns män i kosackmössor – representanter för en rörelse som blivit allt mer militant i sin kamp mot landets muslimska tatarer. Den ofta förekommande rödsvarta flaggan i demonstrationerna tillhörde en gång i tiden Stepan Banderas brigader under andra världskriget. En ukrainsk fascist som delvis kämpade med nazisterna och deltog i folkmorden i Galicien. Den i väst hyllade presidenten Jusjtenko gav 2010 postumt Bandera utmärkelsen ”Nationens hjälte” under våldsamma protester från Ukrainas chefs-rabbi, Simon Wiesenthal-centret och Polens president.
När president Janukovitj tillträdde strax efteråt upphävde han omedelbart den osmakliga utmärkelsen.
Svoboda kombinerar sitt hat mot mångkulturen med en aggressiv, antirysk politik. Stora delar av landets befolkning talar ryska och ser sig som ryssar, men partiet vill förbjuda ryska i parlamentet och de där slagsmålen på Youtube, om ni minns – uppstod för att en parlamentsledamot talat ryska. Under tisdagens misstroendeomröstning skrek Svoboda-partisterna som vanligt ”ukrainska” så fort någon försökte göra samma sak. När deras partiledare talat skanderade de ”revolution”.
Att förknippa Ryssland med oönskad mångkultur är inte unikt för ukrainska fascister. Det gör även ryska nationalistledare som Alekseij Navalnyj som kallar muslimer ”kackerlackor” och strävar efter att Ryssland ska bli en etniskt rysk stat. Bland extremnationalisterna är Putin representanten för ett Ryssland som inte ägs av ryssar. En smältdegel de inte vill ha.
President Janukovitj med sitt delvis ryska påbrå, sin Rysslandstillvända politik, sitt förflutna i kommunistpartiet och sin uppbackning från superoligarken Rinat Akhmetov som har tatarskt ursprung, är de ukrainska nationalisternas svurna fiende.
Egentligen vore det konstigt om inte ett fascistparti vädrade morgonluft i dagens Ukraina. Landet är en total oligarki som styrts av rivaliserande klaner av miljardärer. Framtiden för de arbetande klasserna är tröstlöst mörk och på partiets program står – som hos alla fascistpartier – att korruptionen ska rensas upp och oligarker ställas inför rätta. Det är lätt att väcka förhoppningar i en stat utan framtidstro.
Frågan är hur stora motsättningar Svoboda kommer att kunna blåsa upp under sina protester.
Som en rysktalande ukrainsk bekant förklarade i somras under en evighetslång resa genom västra Ukrainas oändliga solrosfält – det landområde som under andra världskriget blev platsen för de värsta nazistiska massakrerna.
– Mina föräldrar slogs mot fascismen, mina farföräldrar slogs mot fascismen. Jag tänker inte tolerera att de kommer tillbaka.
Hon såg bestämd ut.
För mindre än ett år sedan vädjade EU-parlamentet till övriga ukrainska oppositionspartier att vägra samarbeta med Svoboda.
Var finns det engagemanget nu – när vi har en så härlig demonstration på gång?
