Jag är inte ålderist – men Biden oroar mig
Varken 14-åringar eller 86-åringar känns givna som världens mäktigaste ledare
I två mycket underhållande avsnitt av podden ”The rest is history” lär jag mig allt om det stora bondeupproret i England 1381. Det kulminerade då så många som kanske tiotusen man tågade till London. Efter några turer mötte kung Rickard II den arga massan, han förhandlade med dem och lyckades genom en elegant manöver liksom valla upproret bort från stan och gav sen männen fri lejd hem. Några veckor senare framgick att kungen inte alls tänkt hålla vad han lovat i förhandlingarna, och många av upprorsmännen kom att avrättas.
Rickard II var när detta hände 14 år gammal.
Tanken att som folk ledas av en person som inte har rätt att framföra en moped är svindlande. Men ärligt talat svindlar det ofta till för mig också när USA:s president och den fria världens ledare Joe Biden framträder. Eller jag blir nervös, kisar mot skärmen och tänker ”ujujuj, vad säger han nu?” (ni vet, som när Johan Pehrson tar till orda).
Biden ser emellanåt ut att tappa fokus, hans röst är gammelmanstunn, han snubblar på både fötterna och orden. Det är inte konstigt, han blir 82 i år, men det är oroväckande då han tycks vara den enda som står mellan världen och en ny mandatperiod med Donald Trump. Trump fyller visserligen 78 i juni men det är ett betydligt mindre problem än den otyglade revanschismen, hans själsliga frändskap med diktatorer och de fyra åtalen – varav ett handlar om försök att omkullkasta 2020 års valresultat och ett om olaglig valpåverkan.
Frågan om Bidens ålder och mentala status aktualiserades förra veckan då den särskilda utredaren Robert K Hur beslutade att inte åtala Biden för felaktig hantering av säkerhetsklassad information. Det låter som goda nyheter – men orsaken var att Hur trodde att ingen jury skulle fälla Biden, eftersom presidenten troligen skulle framstå på samma sätt som i förhöret Hur höll med honom: ”som en sympatisk, välmenande äldre man med dåligt minne”.
Ett förödande omdöme för den man som vill leda USA i fyra år till.
Det insåg även Biden och hans stab, som rasande kallade till sig pressen för att ge svar på tal. ”Det är inget fel på mitt minne”, röt han, för att senare under samma pressträff säga Mexiko när han menade Egypten. Strax därpå meddelades från presidentens stab att ”Hey by the way, we just joined TikTok” – det kändes som när pappa kom in på skoldiscot.
Men här är vi nu. I ett val mellan en orkeslös 82-åring och en 78-åring med förryckt verklighetsuppfattning. Det är som en tragedi av Shakespeare
Jag är medveten om debatten om ålderism, att 70 sägs vara det nya 50 och allt det där men – 86 år. Så gammal är alltså Biden när nästa mandatperiod avslutas, om han ens överlever den. En 14-åring kan i alla fall hålla sig vaken en hel dag, kan dygna om det behövs (men visst, vid 86 uteblir hormonstormarna som utgör en dålig kombination med kärnvapenkoder).
Forskning visar att unga människor är underrepresenterade i politiken och särskilt i USA. Förutom Biden och Trump kan man där nämna minoritetsledaren i senaten, Mitch McConnell, är årsbarn med Biden. Han har vid flera tillfällen ”frusit” vid pressträffar, inte kunnat prata och förts bort från kamerablixtrarna av sina medarbetare. Det är bara ett år sen Nancy Pelosi, då 82, avgick som talman och i höstas dog senatorn Dianne Feinstein på sin post, 90 år gammal och efter en längre tids spekulationer om hur det stod till med hennes hälsa.
Det finns en mätning som säger att nio av tio amerikaner i princip skulle vilja diskvalificera både Biden och Trump för presidentposten, då de vill ha en övre åldersgräns på en tillträdande president på 75. Sju av tio väljare ser Bidens ålder som ett problem och bland de unga väljarna, som var viktiga för hans valvinst 2020, tappar han stöd. Det behöver inte (bara) bero på hans ålder, många unga ogillar presidentens stöd till Israel i kriget i Gaza.
Men här är vi nu. I ett val mellan en orkeslös 82-åring och en 78-åring med förryckt verklighetsuppfattning. Det är som en tragedi av Shakespeare.
Där hamnade för övrigt Rickard II. Shakespeare skrev ett krönikespel om honom, där han framställs som en otrevlig och lynnig tyrann som orsakade Rosornas krig. Senare forskning har gett honom viss upprättelse men har också spekulerat i om han möjligen var psykiskt sjuk. Det senaste är att han kanske var narcissist.
