Efter 30 år kunde jag läsa boken utan att spy
Bret Easton Ellis ”American psycho” var en profetia om dagens ultravåld
När jag var 18 år tågluffade jag och mina tjejkompisar genom Europa, en varm sommar några år efter murens fall. Vi hade inga pengar, inga mobiltelefoner. Vi tappade bort varandra, hittade varandra igen som genom ett mirakel. Det var på 90-talet, så länge sen.
På italienska rivieran träffade vi några killar från USA. De hette saker som Sam och Greg, de spelade amerikansk fotboll, deras överkroppar sprängde av muskler och ölsvullet kött, de såg friska och starka ut, rödbrända, lekfulla som valpar. Samtidigt vagt hotfulla, det var något med hur stora de var, självförtroendet och ointresset för hur det de sades togs emot. Vi festade med dem, jag minns inte exakt vad som hände, det var en stökig natt.
När de åkte vidare nästa dag fick jag en bok av en av killarna. Jag hade slut på saker att läsa vid det laget och tog emot hans tummade stora pocket. På framsidan fanns ett foto med en närbild på en blond man med skarp käke. På tåget mot Prag nästa dag läste jag boken, jag minns fortfarande chocken och illamåendet och hur jag inte kunde lägga den ifrån mig. Kontrasten mellan den svettiga tjejgemenskapen i tågkupén och det bottenfrusna, groteska våldet på Manhattan, Patrick Batemans noggranna och detaljerade våld mot bröst, fittor, inre organ. Men också hans blick på kvinnor, grymheten bortom allt förstånd.
Upplevelsen av att läsa ”American psycho” var ofrivilligt erotisk, jag skämdes för min egen upphetsning, äcklades av situationen, blev rasande på författaren. Jag var så ung och förmådde inte läsa texten som en kommentar till samtiden eller svart komedi, i stället skar den upp något i mig. Jag tänkte mycket på killen som gav mig boken, hur han hade tittat på mig när han räckte över den. Vad ville han säga? Jag kände att det var en våldshandling. Jag hade inte bett om den här rösten som nu fanns i mitt huvud, han tvingade den på mig. Efter resan fanns boken kvar i mig som en parasit. Den ändrade hur jag förhöll mig till världen och till killar, något som hade att göra med frihet skadades.
Det ultravåld som chockade världen i ”American psycho” när boken kom ut 1991 har sedan dess exploderat, jag menar inte i kulturen utan i verkligheten. I dag går det att läsa boken som en profetia, en föraning om vad avhumanisering, hyperkapitalism, voyeurism och våldsfantasier skulle komma att leda till. Bret Easton Ellis skildrar det undermedvetna hos ett imperium byggt på våld och förtryck, på toppen av sin makt. Eller: det är i alla fall en möjlig läsning.
Det har gått 30 år sedan den där sommaren, och jag läser Ellis på ett annat sätt i dag.
Det har gått 30 år sedan den där sommaren, och jag läser Ellis på ett annat sätt i dag. För att världen förändrats, men också på grund av att min relation till min egen kropp, text och tid är annorlunda. Kanske läser jag nu ”American psycho” och Ellis andra böcker mer som han själv vill tas emot, som mörka, ibland roliga och träffsäkra sagor om våld, fiktion och begär.
I
Ellis senaste bok ”Skärvorna” finns en ny mjukhet och nostalgisk blick, nästan ömhet. En åldrande Bret beskriver en ung Bret som i boken samtidigt letar spår efter en seriemördare och försöker skriva sin första bok. Det hänger ihop: den unge Bret letar efter storyn både i sitt liv och i sin text men båda byggena kollapsar, inget hänger riktigt ihop. Det är en elegant konstruktion, där ”verklighet” och fiktion överlappar, där mörkret kommer utifrån men också från Bret själv, både den Bret som skriver och den som skrivs fram.
När jag och Tone Schunnesson fick prata med Bret Easton Ellis i podden Café Bambino nyligen så hade jag inte tänkt att berätta hur det var att läsa honom som tonåring, men samtalet öppnade sig och plötsligt kändes det möjligt. Mitt medelålders jag fick ge röst åt den unga tjejen på tåget som finns kvar i mig och samtidigt är förlorad. Kanske var det görbart bara för att jag minns henne i samma gyllene ljus som Ellis skrivit fram sitt eget unga jag i. Han lyssnade öppet på det som inte var en anklagelse utan ett minne.
För mig som ung var ”American psycho” en farlig bok, den skadade mig på samma sätt som livet kan skada en.
Det talas mycket om författaren just nu, och dennes relation till sanning och verklighet. Men jag tänker också på läsaren, och hur hennes liv skapar berättelsen. En författare har inget ansvar för hur hen blir läst, men det är heller inte konstigt att reaktionen kan bli stark, våldsam. De flesta av oss är inte kritiker som förstår en bok utifrån ett litteraturhistoriskt eller teoretiskt ramverk, vi läser som människor och går i dialog med texten. I mötet uppstår sådant som ingen kan kontrollera.
I boken ”Skärvorna” har den unge Bret en särskild känslighet, författarens intuition, han ser saker som ingen annan uppfattar. Spår efter en seriemördare, mönster. ”American psycho” mötte våldsamma protester när den kom ut, det känns daterat i dag. Det Bret Easton Ellis gjorde var att skriva en bok som gjorde människor arga, de rasade mot honom i stället för att fundera på vad boken var ett tecken på. Vi har så svårt att hantera våra egna rädslor, vi svingar vilt.
För mig som ung var ”American psycho” en farlig bok, den skadade mig på samma sätt som livet kan skada en. Hade jag velat vara utan den upplevelsen? Jag vet inte, det är en omöjlig fråga. Jag tror inte på att förneka det mörka i kulturen eller i människan, på förbud eller gränser. Samtidigt har jag svårt för en inställning till kultur som kräver kylig distans. På ett sätt kände jag mig cool och vuxen när jag läste om ”American psycho” för att par veckor sedan och kunde göra det utan att vilja kräkas, men jag saknar också mitt unga jag och hennes starka reaktion.
