Den enda jag tar råd av är Michel Houellebecq
När jag var nyseparerad och sjukskriven talade ”Hålla sig vid liv” direkt till mig
Det som skiljer människan från djuren är vår djupt rotade, ibland sadistiska lust att komma med oombedda tips. Föräldrar vet det. Djurägare vet det. Nyskilda vet det. Och herre min gud – sjukskrivna vet det.
När jag för ett par år sedan var en nyseparerad, heltidssjukskriven småbarnsförälder med katt, befann jag mig plötsligt mitt i skottlinjen för en liten grupp människors inledningsvis välmenande, men med tiden alltmer uppfordrande och slutligen direkt skadliga korrigeringsvilja. Sedan dess är jag immun mot alla sorters råd, särskilt när de kommer från personer som tror sig veta bättre angående andra människors liv, än de som faktiskt lever dem.
Ända tills jag plockade upp ”Hålla sig vid liv” av Michel Houellebecq. Titeln tilltalade mig eftersom jag ville överleva separationen. Författarnamnet då jag ville återuppfinna mig själv som intellektuell (där och då tänkte jag inte djupare än ”fransk= intellektuell”). Redan vid en snabb första bläddring fastnade jag vid meningen ”När du hos din omgivning väcker en blandning av förskräckt medlidande och förakt är du på rätt väg. Du kan börja skriva”.
Han talade ju direkt till mig? En mamma som lämnat barnen på halvtid, svepte runt som en osalig ande på Tinder och studsade mellan osäkra andrahandskontrakt. Bara sporadiskt fastnaglad av möten hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingens sisyfosinsatser, ett tomt bankkonto. Men även här fanns uppmuntran att hämta (jag parafraserar): ”Sjukskriv dig! Parasitera! Poeten arbetar inte, poeten är en helig skarabé!”. Bara en liten brasklapp – undvik långvarig institutionalisering. Här sattes en mycket sympatisk ribba: jag är fortsatt på fri fot, alltså har jag inte misslyckats. Mitt liv är fortfarande mitt att leva.
Inte ens nyliberala tankesmedjor kan drömma sig så fria
Ytterligare några råd bockades av i rask takt: ”Undvik bråkiga grannar, de kan helt på egen hand framkalla slutgiltig, intellektuell död.” Mycket enkelt, då senaste andrahandsvärden noga instruerat mig att aldrig träffa grannarna överhuvudtaget.
H är noga med att man ska acceptera Lidandet. ”Glöm lyckan – den finns inte.” Men då har han aldrig upplevt lättnaden som uppstår när man börjar dejta en person med bil. Och lediga helger. Snälla nån, en gång drömde jag om resor och bokkontrakt, fungerande välfärdssystem, empati och respekt. Nu vill jag bara en sak: Att en söndagsförmiddag få packa kombin full med trasigt husgeråd, kartongspillror som legat under sängen sen senaste flytten (sex månader) och all onämnbar skit jag inte orkar minnas längre, och köra rasket till återvinningen. Herregud. Inte ens nyliberala tankesmedjor kan drömma sig så fria.
Övriga råd, såsom ”döva ångesten med alkohol” får stå oprövade. Av erfarenhet vet jag att sjukskrivna mammor inte kan unna sig ens en öl utan att de vassaste pekpinnarna åker fram.
Jag raskar vidare, nu en fransk kvinna: Nina Bouraoui och boken ”Mina onda tankar”. Tror även denna kommer falla mig väl i smaken.
