Samhall förslummar hela städbranschen
Psykopaten staten tjänar pengar på att piska de svagaste
När Maja Ekelöf debuterade för 50 år sedan häpnade recensenterna över att en ”städtant” kunde skriva. En städerska arbetade på natten – kontorsarbetare skulle inte behöva se eländet – och att lyfta på skrivmaskinernas hättor var något oerhört. I dag ser det annorlunda ut: städaren har bytt namn till ”lokalvårdare” och företag skyltar med att de anlitar Samhall. Med 26 000 anställda och den färgglada logotypen möter man deras lokalvårdare på gallerior och bibliotek. Men även om samhället förändras tycks förhållandena från ”Rapport från en skurhink” bestå.
De senaste dagarna har två rapporter publicerats som riktar stenhård kritik mot Samhall. Dels från Riksrevisionen, som menar att Samhall brister i att ge utvecklande arbeten åt sina anställda. Dels från Arbetsförmedlingen, som i sin årsrapport pekar på orimliga krav på de anställda. Detta är särskilt graverande då Samhall är ett barn av 70-talets arbete med den psykosociala miljön på jobbet. 1980 skapades bolaget, tänkt att fungera som en ”grindvakt mot förtidspension”, med egen tillverkning och skyddade verksamheter. I dag har Samhall i stället blivit en gigant på städmarknaden där anställda vittnar om hur det stressiga schemat ändras från dag till dag. Inte direkt ett drömscenario för autister och utbrända.
den mest högervridna arbetsgivarorganisationen kritiserar ett statligt bolag – ett barn av 70-talets vänstervåg – för att sätta profiten före människan
I veckan har till och med Almega gått ut och kritiserat Samhall, för att prioritera ”affärsmässig utveckling” framför ”utveckling av de anställda”. Detta tål att upprepas: den mest högervridna arbetsgivarorganisationen kritiserar ett statligt bolag – ett barn av 70-talets vänstervåg – för att sätta profiten före människan. Maja Ekelöf hade trillat av stolen.
Hur kunde det bli så här? En viktig förklaring är Alliansen. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kunde tala med mjuk röst i Sossesverige, men nere i produktionens hemliga verkstad var tonen en annan. Många känner nog till att de höjde fackavgifterna, mindre känt är deras intensiva kamp för att krossa vänsterns framgångar i arbetsmiljöfrågor. Mellan 2006 och 2007 lade Alliansen ner Arbetslivsinstitutet, skar kraftigt ner i Arbetsmiljöverket och minskade antalet inspektörer och kontroller av arbetsgivarna. Samtidigt införde man vinstkrav i regleringsbrevet till Samhall. Åren som följde började Samhall ge sig in i allt större städupphandlingar. Man använde sina sex miljarder i statliga bidrag till att pressa priset, och eftersom 98 procent går till dem som bjuder lägst vinner Samhall allt fler upphandlingar.
Vi är i den upp och nedvända världen: ett statligt bolag för samhällets sköra beter sig som monopolkapitalister, slår ut seriösa bolag och förslummar städbranschen.
Och nu sitter vi här, med ”staten kamraten” som förvandlats till ”staten psykopaten”. I Elinor Torps ”Rent åt helvete” berättas horribla historier om en arbetskultur på Samhall som bränner ut folk, HR-chefer som aldrig är ute på golvet och scheman som ändras från dag till dag. Flera vittnar om hur bolaget är särskilt dåligt på att förstå behoven hos anställda med autism och adhd. Så går det när vinstmotivet sänder ut sitt långverkande gift.
Lösningen på eländet är dock inte, som Almega föreslår, att lägga ner Samhall och privatisera verksamheten. Det fina i kråksången är att regleringsbrev kan ändras. Profitkravet kan raderas med ett pennstreck. De sex miljarderna kan delas ut med krav på motprestation i form av välmående anställda. Och det är ingen naturlag att kommuner och landsting ska låta upphandlingen gå till lägstbjudande. Samhalls anställda förtjänar – precis som Maja Ekelöf – att få sitt människovärde erkänt.
