Fosterlandskärleken är inte alltid destruktiv
När det blir fult att längta tillbaka växer aggressiv nationalism
Det finns ett citat från 1895 där politikern Axel Danielsson frågar sig om en socialdemokrat kan älska sitt fosterland. Går det att känna kärlek till ”våra strömmars brus, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom”? Eller ”stärnenatten, varunder en här av utplundrade proletärer hackar tänderna av köld”? Lite oväntat blir Danielssons svar jakande: proletären både kan och bör älska allt detta. Som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han måste erövra. Som vandraren sin mödosamma stig. ”På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra”.
Jag har tänkt mycket på Danielssons citat de senaste åren när högerpopulismen vuxit sig stark. Det symboliserar en fosterlandskärlek som inte exkluderar – som till sitt väsen motsätter sig utestängning. I Tidöavtalet nämns ordet ”svensk” 57 gånger, men det är en dov och tung svenskhet, upprättad för att resa murar. Danielssons svenskhet påminner mer om ett soldis långt ute på fjärden.
I P1 sänds just nu en serie av DN-journalisten Po Tidholm med namnet Fosterlandet. I fyra avsnitt intervjuar han forskare, folkmusiker och författare om nationalismens uppkomst. Det är folkbildning av hög karat där välformulerade röster som Sverker Sörlin, Sara Parkman och Maja Hagerman får tala till punkt.
Inte helt oväntat handlar det om exkludering och vad som inte kom med när nationalkänslan konstruerades under 1800-talet: samerna, romerna, de utländska influenserna. Samtidigt konstaterar samtliga att fosterlandskärleken antagligen är lika ofrånkomlig som regn i oktober. Idag är vi långt ifrån efterkrigstidens synsätt, då all form av nationalism betraktades som farlig av både forskare och politiker (av rimliga skäl). Snarare ses den som något vi måste förhålla oss till. Men som Hagerman säger bör vi se upp.
I Sverige har den nämligen en speciell karaktär. Å ena sidan är det en bakåtblickande kärlek med rötter ner i vikingatiden. Visst, självklart bygger den på myter: som Anna Lihammer och Ted Hesselbom visade i sin bok ”Vikingen” skapades vår bild av ur-svenskarna utifrån 1800-talets borgerliga ideal. Men ändå: svensken bär sin forntid som ett inre arkeologiskt fynd. Å andra sidan växte en bild av ”världens modernaste land” fram under 1900-talet, vilket inte minst Socialdemokraterna slog mynt av. Det var en nationalism som bannlyste nostalgi.
Själv tror jag att det är när dessa former av fosterlandskärlek krockar som fara uppstår. När det blir fult att längta tillbaka, att känna stolthet över historien, finns en risk för att en sårad och aggressiv nationalism uppstår. Skrapa lite på en förälskad blick på en barndomsbäck, och du hittar snabbt romantikens berättelse om granskogsfolket. Den muckar man inte med, utan att ha på fötterna.
Det Tidholms program visar är att allt är en strid om narrativet. När det gäller fosterlandet finns ingen trygg neutralitetspolitik att luta sig tillbaka mot, där man säger: ”Nationalism? Moi?” Annorlunda uttryckt så måste både den bakåtblickande och framåtblickande nationalismen tilldelas ett inre territorium. Och kanske måste även en terrorbalans upprättas dem emellan.
