Sossarna har tänkt helt fel om arbetarväljarna
De har inte lockats av högersvängen i invandringspolitiken
I valet förra året blev högerradikala Sverigedemokraterna (SD) största högerparti, vilket chockade många både i Sverige och utomlands. Ändå bekräftade valresultatet en gammal sanning: när ett val handlar om ett parti och deras frågor så kommer det partiet, oavsett vad som annars händer, att bli framgångsrikt. Så blev också SD den stora vinnaren i ett val som i stor utsträckning handlade om ”invandrares kriminalitet” och den redan övergivna principen om armlängds avstånd till Sverigedemokraterna.
Det dåvarande regeringspartiet Socialdemokraterna (S) hade försökt avvärja SD:s fortsatta uppgång genom att flytta allt längre högerut i invandringsfrågan. Nativism är en hållning som förenar nationalism och främlingsfientlighet, och redan Magdalena Anderssons jungfrutal som partiledare drog åt det hållet. Under valrörelsen höjde hon tonläget ytterligare, bland annat genom att säga att hon inte ville ha några Chinatowns eller Somalitowns i Sverige.
Och trots att Socialdemokraterna ökade näst mest i valet efter SD och förblev det avgjort största riksdagspartiet, tvingades de i opposition. En högerkoalitionsregering, för första gången officiellt uppbackad av radikalhögern, tog över. I opposition stödde Andersson omgående den nya regeringens hårda migrationslagstiftning, och hävdade till och med att det verkliga ”paradigmskiftet” i invandringspolitiken skett tack vare Socialdemokraterna, inte högern. Tyvärr är denna omfamning av nativistiska idéer varken ny eller särskilt framgångsrik i Europa.
Europeiska socialdemokratiska partier har i årtionden försökt stoppa såväl framväxten av extremhögern som sin egen tillbakagång genom att stödja anti-invandringspolitik. Redan 1991 införde Edith Cresson, den första kvinnliga premiärministern i Frankrike, strikta migrationslagar i hopp om att både hålla tillbaka högerextrema Nationella fronten (FN) och stötta sitt eget socialistparti (PS).
Trettio år senare är PS irrelevant i fransk politik och Nationell samling (NR), efterträdaren till Nationella fronten, leder ännu en gång i opinionsmätningarna. Även om det franska fallet är extremt, finns det många andra exempel på misslyckade ”nativism light”-strategier till vänster, särskilt i Österrike, Flandern, Tyskland och Nederländerna.
Ännu viktigare är att dessa strategier avskräcker potentiella och före detta väljare som då väljer att rösta på mer progressiva partier i stället
Detta är inte så förvånande. Trots den närmast religiösa tron bland socialdemokratiska partieliter på att framväxten av radikala högerpartier är den främsta orsaken till att deras egna partier krymper, är stödet för det svagt i forskningen. I rapporten ”Övergivna av arbetarklassen? Socialdemokratins kris och radikalhögerns framgångar”, som Tarik Abou-chadi, Reto Mittenegger och jag publicerade för två år sedan och som nu kommer på svenska, visar vi att praktiskt taget inga påståenden och antaganden om detta ”gemensamma narrativ” stöds av fakta – i alla fall inte i de tio västeuropeiska länder vi studerat, däribland Danmark och Sverige.
För det första är ett (ofta underförstått) antagande i denna berättelse, också dominerande i medierna, att arbetarklassen består av vita män med auktoritära och nativistiska attityder. Men i verkligheten är en betydande och (snabbt) växande andel av arbetarklassen kvinnor med invandrarbakgrund. Dessutom har en stor del av arbetarklassen progressiva ståndpunkter i frågor som hbtq-rättigheter och invandring.
För det andra är det inte sant att de högerradikala partierna är den nya hemvisten för tidigare socialdemokratiska väljare, vilket innebär att de inte heller bör beskrivas som de nya arbetarpartierna. Endast en minoritet av den västeuropeiska arbetarklassen stödjer den radikala högern – 2022 fick SD 28,8 procent av arbetarklassens röster (tre procent mindre än S). Dessutom var det en minoritet av dessa högerradikala väljare som tidigare stöttat socialdemokratiska partier – en rapport från Institutet för framtidsstudier (2019) fann att mindre än en fjärdedel av SD-väljarna kom från Socialdemokraterna.
För det tredje har socialdemokratiska partier inte huvudsakligen tappat väljare till radikalhögern. Data från olika källor och länder i Västeuropa visar att endast en minoritet av före detta socialdemokratiska väljare har gått till radikala högerpartier. Socialdemokratiska partier har främst tappat väljare till gröna partier och den traditionella högern. Inför riksdagsvalet 2018 var det bara sju procent av S-sympatisörerna som hade SD som sitt andrahandsval, vilket kan jämföras med 24 procent som föredrog mitten-högeralliansens partier och 59 procent för andra ”rödgröna” partier.
Vår studie visar också att ”vänsternationalistiska” strategier, där socialdemokratiska partier svänger till höger i den kulturella dimensionen (särskilt invandring) för att konkurrera med högerradikala partier, inte heller är särskilt populära inom socialdemokratiska partiers väljarkår.
Ännu viktigare är att dessa strategier avskräcker potentiella och före detta väljare som då väljer att rösta på mer progressiva partier i stället. På liknande sätt verkar den centristiska strategin, där socialdemokratiska partier intar mittenpositioner både i den ekonomiska och kulturella dimensionen också vara dålig valtaktik, eftersom det suddar ut socialdemokratiska partiers ideologiska profil.
Men hur är det då med Danmark? Det stämmer att de danska Socialdemokraterna har varit måttligt framgångsrika med en oblyg vänsternationalistisk kurs, som startade redan under Mette Frederiksens föregångare, Helle Thorning-Schmidt. Ändå är framgången inte så stor räknat i väljarstöd; partiet har inte ökat så mycket i storlek sedan det omfamnade nativismen, men har däremot kunnat leverera premiärministrar till ett brett spektrum av koalitioner.
Och även om det radikala högerpartiet Dansk Folkeparti (DF) har marginaliserats, var det sammanlagda stödet för högerextrema partier högre 2022 än i alla tidigare val utom ett. För att inte tala om att det skett en fullständig normalisering av högerextrema aktörer och idéer i dansk politik och samhällsliv.
I slutänden visar forskning från hela Västeuropa att en kombination av den ”gamla vänsterstrategin”, där socialdemokratiska partier rör sig till vänster i den ekonomiska dimensionen, och den ”nya vänsterstrategin”, där de rör sig till vänster i den kulturella dimensionen har den högsta nivån av stöd bland potentiella socialdemokratiska väljare. Forskningen visar att dessa väljargrupper föredrar dessa strategier framför både centristiska och vänsternationalistiska valprogram. Därför bör socialdemokratiska partier, inklusive den svenska, snarare än att blint följa en kortsiktig ”dansk modell” kombinera gamla och nya vänsterstrategier. Det är den mest lovande vägen framåt både valtaktiskt, men också för själva samhällsbygget.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA. I kväll den 14 juni samtalar han med Karin Pettersson på Kulturhuset i Stockholm.
Översättning: Karin Pettersson
