Mejla

Nina Campioni

Kvinnor suger åt sig allt som kan tolkas som kritik

”Det spelar ingen roll om det är en god vän som ger ett gott råd”

Mammor blir skammade.

Det är ett verkligt fenomen.

Men om vi ska vara riktigt ärliga – hur ofta är det någon som rent aktivt säger något negativt till dig?

Majoriteten av alla mammor i sverige har upplevt mammaskam. Det säger en hyfsat nyligen undersökning gjord av Novus. Det vanligaste att bli skammad för, visar samma Novusundersökning, är hur man väljer att uppfostra sitt barn. Exempel kan vara att barnen går långa dagar på förskolan, att man jobbar heltid eller att man tar hand om sig själv och har egentid utan barn och familj. 

Föräldrasajten Motherhood har initierat ett arbete mot mammaskammen under hashtagen #slutskammat (heja!) och när jag läser om alla vittnesmål kring just skammandet så blev jag lite ställd. Är jag den enda som inte blivit utsatt? Eller snarare, är jag för dum för att fatta att jag blivit utsatt? 

När jag läser så känns det nästan som att vi lever i ett samhälle där alla är förbannat otrevliga mot varandra, där vi hatar någon för att hon ammar, där vi är missunnsamma små kryp. Kanske det är så, men hoppas inte.

 

Jag kan däremot hundra procent känna igen mig i känslan av att inte vara tillräcklig. Att må dåligt över att jag inte är allt det där jag tror att jag borde vara. Och kanske är det där det största problemet ligger? Kanske är det inte svärmors kommentar om att “han kanske behöver en mössa” som är problemet utan hur vi med hjälp av det (oftast) välmenande förslaget trycker ner oss själva? Vi kvinnor är, jag själv inkluderad, mästarinnor på att som svampar suga åt oss saker som med minsta marginal kan tolkas som kritik. Och därmed slår vi ner på oss själv med diaboliska metoder. Det spelar ingen roll om det faktiskt är en god vän som ger en ett gott råd i förbifarten – vi läser in det som kritik och känner oss skamsna.

Mammor blir skammade, vi har läst artiklarna om kvinnor som tvingats amma på restaurangens toalett. Det är ett verkligt fenomen. Men om vi ska vara riktigt ärliga – hur ofta är det någon som rent aktivt säger något negativt till dig?

 

Jag säger inte att det är ditt fel. Långt ifrån. Om vi tar föräldraskapet som exempel så har samhället i alla tider gett en tydligt bild av vad kvinnan ska vara – omsorgsfull och den varma famnen medan mannen gott kan vara lekfarbror och dra in pengar till hushållet – utanför hushållet. Bilden av vad en mamma ska vara har inte direkt blivit enklare ju bättre det gått för jämställdheten. Nu ska vi göra karriär, vara rolig mamma, vara lyckliga, träna hårt, byta till vinterdäck, ha ett rikt socialt liv och försörja en familj. Så utrymme för att känna sig otillräcklig och därmed rätt sårbar finns det gott om. Och så har vi också sociala medier. Där vi med en snabb scroll kan uppfinna skamkänslor inom oss som vi inte ens visste fanns.

Hjälp, hon reser till New York med sina lugna och tysta barn och är superlycklig och vacker samtidigt! 

Gah, hennes barn äter egengräddade kruskaklifrallor med veganost och har Madicken-klänning på sig utan minsta skrynkel! 

Jag. Måste. Vara. En. Dålig. Mamma. 

Ingen behöver alltså ens säga något specifikt till mig.

 

Vi ser och hör saker som vi inne i våra kroppar och hjärnor förvandlar till skam. Och det är ju inte så jäkla skoj. Eller bra. Forskning säger nämligen att skammen kan leda till att man får sämre tilltro till sitt eget föräldraskap och ett sämre mående överlag eftersom vi inte når upp till vad vi tror är idealen. Så tack för det samhället. 

Hur vore det då om vi tog ett kollektivt beslut om att visa upp lite mer kaos på sociala medier? Att avfölja dem som bara skapar oroskänslor och illamående i våra egna kroppar och uppmuntra dem som visar en mer vettig bild av livet? Med hela sin perfekta ofullkomlighet. För som Tina Fey sa, perfect is boring!

Publisert:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.